Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1866, sida 1

Kosmopolitisk epistel. Nyårsdagen i LTaillerierna var förr, som vi minnas litet hvar, ej blott högtidlig, utan verkligen ominös i anseende till de vinkar om diverse mystiska politiska planer, som då bestodos af Europas erkändt första politiska hufvud, den Bornapartistiska familjens lysande hufvudman, Frankrikes allsväldige och dock för folket grundlagsenligt ansvariga öfverhufvud, H. M. kejsar Napoleon III. Än var det en medlem af den uppvaktande diplomatiska kären, som fick uppbära ett olycksbådande stickord på sin herres vägnar, än erhöll en annan för sin suveräns räkning en hoppgifvande komplimang, än talades i mysteriösa ordalag om nödvändigheten att för det allmänna lugnets upprätthållande och det allmänna bästas befrämjande medverka till en eller annan kinkig frågas lösning, än anspelades i superfint diplomatiska ordalag på en förestående revision af Europas genom Wiener-kongressen så vanställda karta. Emellertid tycks det som om det franska majestätet hade ledsnat vid denna metod att låta diplomaterna i första rummet och regeringarna och allmänheten i andra blicka in i hans tankars och planers brokiga verkstad. I år var hans tal till sina utländska nyårsgratulanter betydelselöst, ja vattenhaltigt, om än ej vattenklart. Desto betydelsefullare blef hans trontal, denna vidlyftiga oration, som bragte de på läktarne lyssnande diplomaterna så ur deras fattning, att en tappade hatten och andra hufvudet. Hvad han måtte tagit sig ståtligt ut, derne Victor Hugos Napoleon den Lille, der han satt på sin gyllene stol med sitt och Frankrikes barn?, en hoppfull miniatur-Napoleon. på den högra sidan och på den venstra Napoleon den Tjocke, eljest Plon-Plon kallad, denne besvärlige och dock oumbärlige kusin, som nyss blifvit försonad med kejsaren, efter att ha varit oense med honom först med anledning af olofliga extravaganser i demokratisk anda på det oratoriska området, och sedan på grund af en högvigtig toilett-affär! Och tänk sedan detta centrum af Napoleoner, omgilvet af en magnifik halfcirkel, bestående af veritabla kyrkofurstar utstyrda i röda hattar och briljanta kåpor, ministrar, amiraler, generaler och andra lyckliga dödliga, som krupit eller armbågat sig eller sparkats högt upp på ärans trappa. Och föreställ er vidare midtemot tronen Napoleon III:s allerödmjukaste, lydigaste och underdånigaste senat och hans dito dito dito lagstiftande kår — det förstås inclusive den der förargliga oppositionen, som har den näsvisheten att vexa till hvar gång nya val företagas.