Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1866, sida 3

Article Image
(-— i Poliskammaren. Hos poliskammaren förevar i dag ett mål a mindre vanlig beskaffenhet, utvisande huru lång en tygellös qvinna ken gå i vildt öfvermod IIandelsbokhållaren W. hade neml. anmält ho: poliskommissarien Kant, att den förre vid besöl i Thorsdags e. m. hos fru E. Nissen, bekan genom en skabrös rättegång med sin man, blif. vit af henne med våld fråntagen sitt påhafds guld-ankerur jemte kedja af samma metall, nä! W. ej velat lemna af henne begärda ponningar Då hon på uppmaning af Kant äfven vägrat att återatälla uret och kedjan samt förnekat att inneha dessa persedlar, lät han auställa undersökning i hennes bostad, hvarvid såväl uret som kedjan påträffades i hennes gömmor. Med anledning häraf voro båda parterna i dag inkallade i poliskammaren, äfvensom några vittnen. Målseg. W. berättade att kl. 124 i Thorsdags e. m. hade en gosse infunnit sig hos honom från fru N. med en biljett, hvari hon anhöll att han måtte besöka henne för en angelägen saks skull. Efter någon stund begaf han sig derför till hennes bostad, då den angelägna affåren bestod deri, att hon begärde att få låna penningar till betalande af sin hyra. När målseg. vägrade detta, frånryckte hon honom kedjan och uret, dervid kedjan sprang sönder, så att haken blef qvarsittande i knapphålet, hvilket skedde med en taskspelares skicklighet och så ögonblickligt, att målseg. icke kunde hindra rofferiet, helst han ej trodde henne om att ha något sådant i sinnet. Ilan försökte väl att Återtaga de frånhända persedlarne, men härvid ropade hon på hjelp, liksom han ville öfverfalla henne. För att dels återfå dessa, som vid inköp kostat 200 rdr, och dels undvika vidare obehag, erbjöd han sig slutligen att lemna de begärda penningarne, hvarmed hon sade sig vara nöjd; men när bon en stund härefter fick den utlofvade summan i en sedel å 50 rdr, behöll hon dock alltsammans, således äfven uret och kedjan, derunder hon hånskrattande yttrade, att hon behöfde mera penningar och derför skulle genom dessa effekters belånande anskaffa sådane. Uppbragt öfver ett så nedrigt beteeude, bade W. anmält saken hos Kant, med begäran att nödig åtgärd måtte vidtagas för de honom frånrånade sakernas återställande. Kant anförde, att sedan han på grund af W:s anmälan sökt förmå fru Nissen att återställa uret och kedjan, som hon i början föregifvit sig ha belånt å pantlåneinrättningen, men derefter förnekade att ha innehaft, hade han måst tillgripa andra åtgärder för att återfå de frånhända persedlarne. Som hon tillåst dörren till sitt rum och ej kunde i godo förmås att öppna densamma, lät han en smed uppdyrka låset, hvarefter hon ånyo uppmanades att framlemna uret och kedjan, men allt förgäfves. Undersökning anställdes derför på stället, i närvaro af W. och 2:ne tillkallade poliskonstaplar, då uret helt plötsligt fanns hängande å ena väggen, der det ej funnits, när de inträdde i rummet. Efter mycket sökande påträffades äfven kedjan, som var inlagd i en trasa i lådan till ett mindre bord, framför hvilket en liten flicka, som af Nissen kallades för henaes brorsdotter, blifvit placerad att dricka kaffe, synbarligen för att afleda uppmärksamheten från detta gömställe. Tilläggande derjemte Kant, att medan dörren uppdyrkades, promenerade fru Nissen sjungande fram och tillbaka i sitt rum och kunde vid undersökningens anställande ej förmås att framlemna nycklarne till sina lådor, hvadan de förra måste henne fråntagas, hvarpå följde en skur af ovett, deraf hon visat sig ha ett så godt förråd. En af de vid undersökningen härvarande konstaplarne hördes derefter och intygade riktigheten af Kants berättelse, äfvensom en annan person, hvilken var närvarande vid första sammanträffandet mellan henne och Kant, vitsordade hvad denne härom uppgifvit. Ett af W. åberopadt vittne upplyste, att ået var tillstädes för 8 eller 10 år sedan, när W. inköpte det nämnda uret hos hr Malmsjö, hvilkens nummer finnes i detsamma, hvarjemte vittnet sett W. inneha uret till och med samma dag, när detta blef honom fråntaget, då W. inkommit hos vittnet på eftermiddagen och i en upprörd sinnesstämning omtalat, att fru Nissen fråntagit W. uret och kedjan, som vittnetäfven sett W. begagna i flera år. Vid detta tillfälle hade W. haft en sedel å 50 rdr, som han sagt sig skola lemna till fru N., för att återfå de effekter, hon röfvat från honom. Derjemte hade vittnet under föregående tiden flera gånger hört W. beklaga sig öfver att han måst med ej obetydliga penningeuppoffringar kopa sig fri från fru Nissens brutala efternängsenhet. Fru Nissen, hvilken uppträdde som vanligt i en elegant kostym och alldeles icke syntes geaerad af den mot henne gjorda fula angitvelsen, bestred W:s påstående och yrkade stt nan måtte bevisa densamma eller ock ansvara härför. Hon hade icke fråntagit honom uret eller kedjan, utan mätte han under något föregående beck ha lemnat dessa efter sig, der de funnos. W.:angifvelse härledde sig af svartsjuka och hade han derför velat hämnas på henne. Hon beklagade sig derjemte öfver kommissarien Kants

5 februari 1866, sida 3

Thumbnail