medföra, märkte man ej till. Det blef tidig sommar och man började redan i Juni månad 1822 att skörda höet. En man som halshugger sig sjelf. Independance belge berättar: Det talas mycket i dessa da ar om en fransman, som giljötinerat Big sjelf uti ett hotell i Neapel. Detaljerna af detta sjelfmord hafva offentliggjorts i sammanhang med en process, uppstånden derigenom, att den aflidne hade test. menterat några tusen francs till hotellets betjening. Hr Couvreux, så hette fransmannen, förföljdes af två fixa ider: den ena var fruktan att blifva förförd af — sin bustru, och han hade, för att skydda sig deremot, låtit på sig utföra samma operation som gjorde kyrkofadren Origenes på sin tid så märkvärdig. Hans andra fixa id var beslutet att dö utan plågor. Och detta beslut förde honom till åtgärden att halshugga sig. Han Jäste allt, som blifvit skrifvet om de fysiologiska verkningarne at halshuggningen, med andra ord om frågan, huruvida en nalshuggen person under de första ögonblicken efter afrättningen har medvetande och förnimmelse qvar. I hvarje fall synes han af detta studium dragit den slutsats, att detta dödssätt är fritt från plågor. Beherrskad af denna tanke, inrättade han åt sig en vacker giljotin i dörr-öppningen mellan sin salong och sängkammare. Förnämsta delen af apparaten var en rörlig bila, på hvars skaft tyngde 60 kilogrammer bly. Han försökte instrumentet på flera djur. Man erinrade sig efteråt, att han ofta tagit in i sin våning kattor, höns och andra djur, som derefter voro försvunna. Sedan han medelst dylika rön öfvertygat sig om förträffligheten af sin apparat, smyckade han den till sin dödsfest. Ett bord, betäckt med en svart duk, ställ es under fallbilan, som omgafs med halföppnade röda gardiner. Framför bordet ställdes en trappa, likaledes beklädd med svart kläde. En mjuk hvit kudde lades på den punkt, der det afhuggna hufvudet beräknades skola falla. Klockan var 172 9 om aftonen, då hr Couvreux satte sig till pianot och spelade en af honom sjelf komponerad hymn till den heliga jungfrun. Han hade klädt sig i hvita kläder. Efter hymnens slut gick han uppför trappstegen till sin schavott, lade sig på ryggen, så att han kunde se bilan, och lät denna falla. Hufvudet skildes vid detta enda hugg från kroppen och nedföll på dynan, som var ämnad att mottaga det. Följande morgon, då uppassaren inträdde i våningen, mötte honom den ohyggliga synen af den halsbuggne mannen. På bordet läg det förut omtalade testamentet. — (Historien, meddel d af Indpendance belge endast såsom ett löst, bland allmänheten cirkulerande rykte, torde väl icke vara något annat heller). Milda vintrar. Januari månad år 1852 var lika blid som nyssnämnda månad i år. Likaså 1807. Under d. 17 Januari sistnämnda år skrifves från Sachsen: Den ovanligt lindriga väderleken, som gör denna vinter i fysiskt afseende så märkvärdig, påminner om föregående dylika vintrar, hvaraf isynnerhet följande utmärkte sig i Tyskland. År 1289 var vintern så lindrig eller rättare varm, att unga flickor vid jultiden och på trettondagen buro kransar af violer, blåklint och andra vilda blomster. År 1420 var den så varm, att träden blommade i Mars, vinstockarne i April månad och att i sistnämnda månad redan gafs mogna körsbär samt i Maj temmeligen färdiga vinbär. År 1524 utslogo vid jultiden liljor och andra blommor. 1538 var väderleken hela vintern igenom ovanligt blid och framlockade i December alla slags blomster. 1572 var vintern så varm, att i Januari träden fingo löf och i Febr. fåglarne började ligga. Likaledes 1585. År 1607 blomstrade i Februari åtskilliga växter, och 1609 i November kärsbärsträden. År 1617 hade man blomster i Januari och lärkan sjöng; detzamma hände år 1659. Vintern 1722 var likaledes varm äfven i norra trakterna af Tyskland, så att i Januari månad ej behöfde eldas i boningsrummen och träden blommade i Februari. Såvidt referenten erinrar sig, var Januari månad 1791 äfven lika blid i Sverge; en jakt seglade nemligen d. 2 Januari från Arboga till Stockholm (A. B.)