Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1866, sida 2

————————————— han vände sig om mot mig. Men om karlen, som jag föreställde, ej var honom obekant, hvilket knappt kunde antagas, emedan han drockit ur hans butelj, så måste jag frukta att blifva upptäckt på sjelfva tröskeln till friheten samt genast äterförd till mitt fängelse. Medan jag långsamt raglade mot porten, foro dessa tankar med blixtens hastighet genom min hjerna. I min förtviflan tänkte jag redan på att i händelse af en upptäckt störta ut och förtro mig åt mina fötters snabbhet, hvilket emellertid svårligen skulle hafva hjelpt mig, emedan jag ej kände gatorna. Men posten, som följde efter mig och gjorde sig lustig öfver den förmente drinkaren, räddade mig åter. I samma ögonblick som hans kamrat vände sig om på gatan, satte soldaten bakom mig sin gevärskolf mellan mina axlar, och i det han derefter sköt mig framför sig, ropade han till portposten att akta sig att blifva öfverkörd. Den sistnämnde gick in på skämtet, desto heldre som han tyckte sig i mig känna igen den ene vaktaren, och i det han äfven utbrast i ett undertryckt skratt, gick han tätt intill sin skyllerkur. Jag måste nu gå tätt förbi honom, och mera af instinkt än af en öfverlagd plan stapplade jag likasom gifvande vika för den häftiga tryckningen, och i nästa sekund låg jag pustande på gatan. — Ansäkta! ropade min omedvetne räddare efter mig, — jag ville inte vara i hans kläder; kan inte undgå straft. — Är rätt åt den fylltratten, svarade den andre soldaten; — vill du inte hjelpa honom upp på benen? — Eller kanske följa honom hem! ropade den förre hånfullt; — låt aset ligga der, han kraflar sig nog upp.