Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1866, sida 2

myndares brorsdotter är deremot en vek och bräcklig natur. Besinna hvilken farlig in verkan er plötsliga och oväntade åsyn kunde hafva på henne, då hon börjat att i någor mån återfå sitt själslugn. Och det faller a sig sjelft att ni ej kan förut anmäla er an komst, såvida ni icke ville blifva gripen. Jag talar som läkare, och som läkare råder jag er, slöt han, — undvik att visa er på jägmästarebostället i Siebengebirge. Sednare, och då år förgått, skall ni inge att jag haft rätt. För öfverstelöjtnantens skull, för hans brorsdotters, ja, för er egen skull så följ mitt råd; besinna att icke personliga fördelar bestämde mig, likt de flesta af våra medbjelpare, att bidraga till er befrielse, utan andra, djupare orsaker. Min bekantskap med er har ej föranledt mig att ångra min handling, tvertom styrkt mig i min föresats att bistå er; unna mig således det lugnande medvetandet att jag ej användt min möda förgäfves, och drag hädan i frid för att grunda er ett nytt hem. Efter denna förklaring lemnade han mig; hans ord tycktes innehålla en hemlighet. Att öfverstelöjtnanten med sin styfsinthet ej ville återse mig, det förvånade mig icke; men att det ej skulle förunnas mig att taga afsked af Johanna, att höra af henne hvem, som genom de förfärliga upplysningarne om hennes föräldrar begått ett oförlåtligt nidingsdåd mot henne, mot min gamle förmyndare och mig, detta var mer än jag kunde gissa eller förklara. Under inflytelsen af dylika känslor uppsökte jag mitt läger; de sista dagarnes oaflåtliga själsspänning hade utmattat mig, men sömnen flydde mig; vare sig vakande eller drömmande, öfverallt och vid hvarje tid sörjde jag min ungdom, — mitt förlorade paradis.