Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1866, sida 1

som det var möjligt i ett sjnkram, der till och med njutningen af en pipa tobak är förbjuden på det strängaste. De talade om vädret och om sina hustrur, hvilka, stt döma efter deras yttranden, ej tycktes tillhöra de fredligasto naturor; de resonnerade om bränvinets förträfflighet, och huru mycket det öfverträfsfade det sura vinet. Äfven omnämnde de att tiderna voro svåra, förtjonsterna skrala, och att de ville vara rika för att låta skilja sig från sina äkta hälfter samt derefter föra ett riktigt muntert lif. Men hvilka betraktelser de än anställde, så slutade de alltid dormed att bränvin var en förträfflig uppfinning, som i väsentlig mån bidrog att göra menniskan lycklig. Jag låg emellertid med tillslutna ögon och andades tungt. Blodet pulserade för mina öron likt bruset af bränningar mot en klippig strand. Svetten perlade på min panna, tungan häftade vid min gom, och oroligt lyssnade jag till de båda drinkarnes beteende, hvilka just icke tycktes mig vara de rätta porsonerna att gynna ett flyktförsök. — Om de inte vore de rätta? tänkte jag med tilltagande ångest; — om allt redan vore upptäckt! plågade jag mig åter, och endast med möda lugnades jag något vid tankon på läkarens förströtansfulla beteende samt hans uppmuntrande ord. Sålunda förflöto tvenne timmar, och klockan slog tio då de båda vännerna ännu sutto helt förtroligt tillsammans. Men deras röster hade blifvit högljuddare, och de uttalade högt sin förargelse öfver att buteljen så snart blifvit tömd. Etter åtskiliga funderingar ösverenskommo de slatligen att supa upp den andra tredjedelen af den så lätt förtjenta thalern, cch åter bröt densamme upp, som hade hemtat