Blandade ämnen. Ett sätt att bringa bisvärm i kupa omtalas i en tysk tidning vara följande: Man tager en lång stång, hvars smalare ända man lött omlindar med papper ungefär halfannan tum långt, till dess klumpen blifver så tjock som en mansarm. Häromkring vecklas en svart duk (en gammal ullstrumpa duger också) och fastbindes med ett snöre. Om bien svärma och visa lust att sätta sig, så lägger man ändan af stången på det ställe, som de tyckas vilja välja, och vanligen slå de sig då ned på stången. Envisas de deremot att slå sig ned på någon trädgren eller något annat föremål, så får man rista och skaka derpå för att bringa dem i oro. Genom detta konstgrepp låta de snart förmå sig att taga sin plats på stången, hvarpå man varsamt nedlägger denna och öfvertäcker svärmen med kupan. Hafva bien satt sig fast på stången, så är det ofta nyttigt att skaka litet på denna för att förmå bien att utbyta sin plats på stången mot kupan. Om telegrafiens snabbhet berättar ,,Indep. belge följarde: Det tal, hvarmed kejsar Napoleon den 22 Jan. öppnade de franska kamrarne, lemnades för nämnda tidnings redaktion kl. !, 2, just som talet var slutadt. Nu telegraferades det genast i tre delar och samtidigt på tre skilda linier till Brussel, och kl. 3 samma eftermiddag såldes hela talet på Brussels gator. Den sköna Helena. En from prestman tillfrågade en af våra utmärktare litteratörer huru det var möjligt att vederbörande kunde tillåta uppförandet af denna i så många afseenden sedeslösa pjes. — Min bror har väl icke sett pjesen, efter du kan gifva ett så hårdt omdöme om den. — Har jag icke sett den, genmälde presten mycket ifrigt, jo, min bror, jag har sett den fyra gånger. (D. N:r.) Den tyska nordpolsexpedltionen ser nu ut att blifva en verklighet. Den preussiska regeringen ställer korvetten , Medusa under befäl af kapten Werner till expeditionens förfogande. Många preussiska sjöotficerare hafva begärt att få deltaga inordpolsexpeditionen, och den österrikiska regeringen amuar med en ansenlig penningsumma understödja densamma, mot det att flera österrikiska vetenskapsmän få medtölja. Stora sjöormen i Öljaren. (Ur svenska Jägarförbundets nya Tidskrift.) Hösten 1863 åkte jag med en skjutsbonde förbi sjön Öljaren, hvilken genom en å faller ut i Hjelmaren. Med ögonen på sjön frågade jag min körsven, om den var fiskrik. ,,Å Ja, blef svaret, ,,och så fins der en stor hafsormå. — ,,Hvaba, hafkorm i Öljaren, omöjligt! — ,,Joo, jag har sjelf sett honom. Han hade hufvud och ögon som en stor häst, långa öron, som han slängde med, och kroppen var väl tjugu alnar lång, om ej mera. Jag var helt nära stranden, när han sam i lugn sjö, och jag såg hufvudet, som han ofta vände åt mig, mycket tydligt, och alla bugterna af kroppen, som följde efteråt, med, så att herrn kan fullkomligt tro mig. — Detta var dock en svår uppgift för mitt skeptiska sinnelag, och jag försökte öfvertyga mannen, att när ett timmer eller dylikt flyter, så kan vågsqvalpet komma en att tro sig se rörelse och bugter såsom på en ormkropp. Hvad hufvudet och öronen beträffar, så fick han lof att låta mig tro så mycket jag ville. — ,Ja, vars, men se, det är ändå sannt; Grannas Lars Erik sågeen han med, och då vi hvisslade vände han hufvudet två gånger och sprutade vatten, och det gör välinte en stock heller, och sedan sam han mycket fortare tvärt öfver sjöviken. — Jag funderade länge på min körsvens tvärsäkra uppgifter; tänkte på en Hjelmaremal eller någon annan dylik fisk, men slutsatsen blef, att min eljest mycket förståndige körsven var utrustad med en nog stark fantasi och troligen nyligen hört talas om stora hafsormen. Året derpå reste jag samma väg, fick samme körsven och kom ähåg hans historia. — , Nå, har du sett din sjöorm sedan? — Håhå, nu vet jag hvad det vart. — ,Nålt — ,Jo, ser herrn, det var en elgko med två kalfvar, som sam efter henne, hon gick i land sedan vid Seby hage, der de settua; men se, inte var det någon stock, inte. — Forklaringen var god och tillräcklig, och månne ej den store hafsormen i de norska fjordarna kan låta förklara sig på samma sätt?