1 Sverge, onananda ömsesidIg Irinoet umerkännes de begge rikenas undersåter i afseende på rättigheten att i det ena eller andra riket idka handel och annat näringsyrke; och att rikets ständer likaledes i underdånighet anhålla att, sedan en sådan näringsfrihet blifvit ordnad i förhållande till Norge, K. M:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån likartade bestämmelser emellan Sverge och Danmark kunna vara lämpliga, samt i detta ämne söka tillvägabringa den öfverenskommelse, som för de begge grannfolken pröfvas fördelaktig. Hvad nu vidare angår behörigheten att föra fartyg, derom ofvannämnde kongl. förordning den 31 Mars 1841 innehåller, att svenskt fartyg ej må ,, med sjömansrulla förses, derest icke befälhafvaren och s yrmannen derk äro svenska undersåter, och kongl. förordningen den 7 Maj 1842 stadgar, hvilka kunskapsprof böra vara aflagda för att kunna vinna behörighet till den ena eller andra befattningen, har utskottet väl inhemtat, att den lag angäende navigationsexamen, af den 9 Augusti 1839, som i Norge ännu är gällande, men hvars omarbetande skall vara under händer, icke på långt när motsvarar hvad i detta hänseende fordras af svenska sjökaptener och styrmän; i följd hvaraf och då afläggandet af kompletterings-prof, på sätt hr von Koch föreslagit, icke torde befinnas vara ett praktiskt lämpligt sätt att undanrödja hindren för den kompetens, som i vårt land anses böra vara af fastställda kunskapsprof beroende, det måhända icke mot de svenskar, som i förevarande hänseende uppfyllt de i våra författningar fastställda fordringar, vore billigt att på de vilkor, hr von Koch föreslagit, medgifva norrmän en dylik kompetens. Men om deremot de sednare uppfylla samma vilkor, som i Sverge gälla för behörighet att såsom skeppare eller styrmän föra befäl å svenskt fartyg, eller ock författningarne härom inom de förenade rikena bringas i behörig öfverensstämmelse, kan utskottet ej inse, hvarför ieke det ena rikets undersåte skulle få föra fartyg, hemmahörande i det andra, när vederbörande rederi, på hvilket sådant ju alltid komme att bero, funne honom dertill lämplig. Då numera Sverge och Norge på främmande platser hafva gemensamma konsuler och inför varje utländsk makt betraktas såsom ett politiskt helt, samt följaktligen icke några förvecklingar kunna befaras deraf, att svenskt fartyg föres af norsk man eller tvertom, hvilket deremot, i anseende till de hos åtskilliga sjöfarande nationer rådande föreställningssätt i fråga om bevisen för ett fartygs nationalitet, måste antagas kunna inträffa, derest, i enlighet med hvad motionärerna åsyfta, danska skeppare och styrmän medgåfves att föra befäl å något af de förenade rikenas fartyg; och då den säkraste borgen, att endast fullt skickliga befälhafvare få sig anförtrodda dylika befattningar, ligger deri, att, på sätt ofvan är antydt, vederbörande rederi, som saken hufvudsakligen gäller, i allt fall eger beslutanderätt i berörda hänseende, anser utskottet sig hafva skäl att tillstyrka rikets ständer att, med ogillande af motionärernas förslag i hvad det afser dansk mans behörighet att föra svenskt fartyg, deremot, för vinnande af reciprocitet i detta hänseende emellan de begge förenade rikena, hes K. M:t i underdånighet anhålla, att K. M:t täcktes tillse, huruvida icke de i Sverge och Norge i fråga om behörighet att såsom skeppare eller styrman föra befäl å fartyg gällande författningar kunna bringas i öfverensstämmelse med hvarandra, och derefter vidtaga sådan åtgärd, att rättighet för det ena landets skeppare och styrmän till dylik anställning å fartyg, som tillhöra rederi i det andra landet, ömsesidigt varder i författningarne medgifven. Beträffande slutligen det af motionärerna förerlagna tillgodonjutandet i hvardera af de tre skandinaviska länderna at de inom något af de begge öfriga aflagda kunskapsprof, som erfordras för bedrifvande af vissa yrken, föranlåtes utskottet jemväl understödja framställningen härutinnan. Till de af Uhr i hans sednaste motion härför andragna, i utskottets tanke fullt giltiga skäl vill utskottet endast lägga, hvad särskildt angår läkareyrket, att ensamt den omständighet, att, på sätt ock af erfarenheten bekräftats, det ena riket i händelse af krig icke skulle kunna med egna läkare till nödigt antel förse sin armå, innefattar en uppfordran till åtgärder, hvarigenom de vådor, som af ett så betävkligt förhållande kunna uppstå, måtte, såvidt möjligt är, aflägsnas. Ett af medlen härtill kan otvifvelaktigt erhållas derigenom att de tre skandinaviska länderna ömsesidigt tillerkänna hvarandras läkare rätt att praktisera i hvilket af de tre länderna som helst, med hvilken förmån icke derför behöfver följa rättighet att befordras till de embeten, som äro nvardera statens egna undersåter förbebållna. Med åberopande således af motionernas innehåll och af hvad utskottet här ofvan i fråga om norsk mans kompetens att föra befäl å svenskt fartyg, samt tvärtom, anfört rörande nödvändigheten att tillse, det de kunskapsprof, som i ena landet äro fastställaa för vinnande af kompetens till en befattning i det andra, motsvara hvad i det sednare landet fordras, ett vilkor, som torde befinnas lika oundgängligt, ehvad yrkesutöfning må vara i fråga, hemställer utskottet, att rikets ständer måtte till hvad motionärerna i nu sist omförmälda hänseende föreslagit, i så måtto Jemna bifall, att rikets ständer hos K. M:t i underdånighet anhålla, att K. M:t täcktes söka åvägabringa en sådan öfverenskommelse mellan Sverge, Norge och Danmark, att den kompetens som till utöfvande af vissa yrken, såsom läkarens, veterinär-läkarens, apotekarens m. fl. der yrkesexamen är i lag föreskrifven, blifvit vunnen i det ena landet, äfven må till