Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 1

un Urvet, ul en a tillvaro mellan de dystra fängelsemurarne, och jag betraktade som ett förfärligt hån att man vårdade mig så omsorgsfullt och gjorde sig så mycken möda med en lifstidsfånge; men jeg kunde ej hindra det. I den mån mina krafter tilltogo framträdde åtor det förflutnas bilder allt tydligare. I början föreföll mig allt som en hemsk dröm, i hvilken två bref hade spelat hufvudrollen. Men fårgvaktaren skingrade mina tvifvel och berättade för mig att han, för fyra veckor sedan, hade funnit mig sanslös på golfvet i min cell, med de hopkramade brefven i mina händer. Innan han tillkallat hjelp hade han bemäktigat sig brofven för att hindra en möjlig upptäckt och straft för sitt tjenstesel. Hans oro hade emellertid ej blifvit undanröjd derigenom, ty under mina sebersantasier hade jag talat så mycket om bref, Johanna, öfverstlöjtnanten, iröken Biusselbach, den svarte och Bernhard, att läkaren derigenom flera gånger fann sig föranlåten att efterforska om några yttre iuflytelser hade bidragit till att försätta mig i mitt hopplösa tillstånd. Då jeg åter kunde tänka lugaaro och mera sammanhängande, öfvertygado jag mig utt sjukdomen hade varit en verklig välgerning för mitt sinnestilistånd. Jag bade på visst sätt i sanslöst tillstånd öfvervunnit smärtans häftigaste paroxysm. Den fallkomliga maktlösheten hindrade mig derefter att uteslutande sysselsätta mig med min förmyndsres ankiagelso, och då mina krafter samt min själsverksamhet slutligen återvände, sökte jag att lugnt och utan öfverilning, — i det jag ännu en gång i minnet genomlefde det sista årets tilldragelser, — utgrunda, hvem som kunde