Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1866, sida 1

Följderna af det häftiga slaget hindrade mig i början att tänka klart. Men då vagnen stannade, och jag infördes under militärisk bevakning först i en dyster byggnad och derefter inspärrades i ett litet mörkt rum, hvars enda lilla fönster skyddades af tjocka jerngaller, vaknade jag till fulit medvetande af min belägenhet. — Fången, instängd i ett trångt fängelse för åratal, kanske för hela lifstiden, suckade jag förtviflad, i det jag nedsjönk på mina knän. — Fången, beröfvad friheten, utestängd från fria loften och umgänget med andra menniskor. Min lyckas mördare! Min Johannas mördare! utropade jag förkrossad, och tårar af vanmäktigt raseri öfver mig sjelf och min oöfverlagda handling störtade från mina ögon. -— Johanna! arma olyckliga, för mina äregiriga planer uppoffrade Johanna! Förlåt mig att jag ännu lefver, att inte en medlidsam kula dödligt sårade mig, innan man både till min och din skam brännmärkte mig som en brottsling och beredde mig ett förfärligt öde. Alla mina djerfva förhoppningar, alla mina fantastiska planer voro glömda och tillintetgjorda. Med det dåraktiga företagets olyckliga utgång hade äfven min lefnads lycka blifvit krossad; jsg insåg det, ty jag hade ej beräknat följderna af ett felslående, och i min förmätenhet ej tänkt på en så förskräcklig möjlighet. Förtviflad och plågad af de gräsligaste samvetsqval vältrade jag mig på golfvet i min cell. Jag tänkte ej längre på mig sjelf, men på Johanna, hvars lefnad jag förgiftat; på Johanna, hvars kärlek till mig var hennes lifsfråga; på Johanna, den armu, fader