Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1866, sida 1

Endast under en half timma log ett svagt skimmer af hopp emot oss och våra jättelika ansträngningar; men derefter betviflade ingen mera att värt företag var fullkomligt förfeladt gent emot en, om ock medelmåttig, organiserad militärstyrka. Vi hade ej ens den tillfredsställelsen att höra det kallas en revolution, en folkrörelse, utan man betecknade såsom oväsen och kravall det, för hvilket vi, uppfyllda af stora och ädla afsigter, hade förverkat hvarje utsigt på en ställning inom samhället. Vi hoppades att framgå såsom lagerkrönta frihetshjeltar ur den svära, hårdnackade striden, och vi hade nedsjunkit till en flock skrikhalsar, högförrädare och störare af det allmänna lugnet! I den täta folkmassa, som dels instämde i våra rop, dels af nyfikenhet samlades på gatorna, blefvo vi snart skiljda från hvarandra. Många flydde redan samma afton; andra funno skydd för ögonblicket i bekanta samiljer, och andra åter föllo i myndigheternas händer samt emotsågo lifstidsfängelse, såsom med vapen i hand gripna högförrädare, och kanske ännu svårare straff. Till dessa sednare hörde jag. I närheten af högvakten, hvars besättande var vår första uppgift, hade ett våldsamt slag af en påk eller musköt, jag vet ej hvilketdera, fällt mig sanslös till marken. Då jag återvann medvetandet befann jag mig i en sluten vagn, som i raskt traf for utefter er lång gata. Bredvid mig sutto en polistjensteman och en soldat. Jag gjorde mig e; den mödan att fråga hvad man ämnade fö retaga med mig; jag anade det lätt, och dess: utom skulle man troligtvis icke hafva svara! mig.