rigtas mot förtrycket, der frihetens första rop skulle ljuda och återskalla genom de tyska nejderna samt väcka solket till medvetande om sin förnedring, men äfven om sin krast. Vi inträffade i Frankfurt vare sig okända eller ej, det vet jag icke; — deremot märkte jag sjelf till min största öfverraskning att jag ingalunda tillhörde rörelsens ledare, hvilket jag så länge hade trott, och att man alls icke hade påräknat mig som en anförare för folket. Jag tröstade mig emellertid dermed att det ej gick bättre för andra, hvilka hade slutit sig till förbundet med icke mindre djerfva förhoppningar och äregiriga planer. En känsla af tvekan följde på denna bittra missräkning, då jag jemförde den oss till buds stående magten med de svårigheter vi hade att öfvervinnna. Men det var för sent att vända om, och äfven om en utväg verkligen hade stått mig öppen, så skulle jag, min ed trogen, ej hafva trädt tillbaka, äfven om jag i nästa ögonblick hade nödgats skåda döden rakt i ögonen. Blott en innerlig, fast sammanhållning och en noggrann åtlydnad af meddelade föreskrifter kunde slutligen försäkra oss om framgång, och obekymrade om den roll, som tilldelades hvar och en af oss, voro vi alla beredda att nedlägga våra lif på vårt gemensamma, stora fäderneslands altore i striden för frihoten. På aftonen den 20:de Mars uppskrämdes Frankfurts fredliga innevånare plötsligt af stormklockans Jjud. Menniskor sammanskoc kade sig på gatorna, skott brakade, svärd rasslade, och likasom genom ett trolleri syntes svart-röd-gyldene fanor och band. Ack de syntes för att försvinna nästan likaså hastigt, och hvem vet huru länge, undan menniskornas blickar.