Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1866, sida 2

några år till; för de andra partierna är enna åtgärd ett nödvändigt vilkor för na ionen3 materiella framåtskridande. Samtliga partier, med undantag af de klerikala, äro således eniga i denna punkt; som sagdt är, har man endast skiljaktiga åsigter i afseende vå utförandet. En del vilja nemligon, att förlikningen med Rom först skall åstadkommas unan kyrkans egendomar gekulariseras; ansra åter vilja gå motsatt väg, enär de påstå, stt efter en förlikning med Rom det icke mera skall blifva möjligt att indraga kyrkans ogendomar, under det, ifall detta sker förut, Rom ingenting deremot kunde invända och dessatom sjelfva åtgärden skulle tvinga Rom till ett påskyndande afförhandlingarne. Majori oten i parlamentet hyser otvifvelaktigt sistaämnde åsigt, hvilken äfven lärer vara omsattad af den nya ministåren. . Vi yttrade, att sckularisationen af kyrkans egendomar anses som en nödvändighet för höjanda af landets materiella tillstånd. Och detta af det skäl, att denna åtgärd, riktigt utförd, skall betydligt föröka antalet af sjelfegande bönder. Kyrkan eger nemligen ofantliga jordegendomar, hvilka till största delen utarrenderas på sådant sätt, att någon förbättring af jordbruket på dessa gods icke är möjlig. Det är bekant, att Italien endast på få ställen har att uppvisa mindre jordegare, men att deremot, särdeles i södra Italien, jorden eges af större jordegare, hvilka nästan aldrig bruka sin jord sjelfva, utan utarrendera den. Det är icke att hoppas, att arrendesystemet skall så förändras, att det skall lägga grund till jordbrukets böjande. Men nu är, som Cobden riktigt uttryckte sig, solen för Italien det element, hvilket ersätter ångan, och jordbrukets höjande, särdeles i de södra provinserna, den enda kraftiga grund, från hvilken ett pålitligt framåtskridande kan uppkomma. Att Cavour syftade åt detta mål, f.amgår af allt; — sjelf en mästare i jordbruksyrket, uppfattade han med säker blick vilkoren för det materiella framåtskridandet i Italien, och alla de offentliga arbeten, för hvilka han uppoffrade statens medel, afsågo detta mål. Först när kyrkans alla jordegendomar blifvit lagda i driftiga egares händer, kan man vänta, alt prodaktionen skall höjas jemte förmågan att bära nya skatter och viljan att underkasta sig sådane. Efter Cavours tid hafva alla de financierer, hvilka uppgjort förslager för dessa egendomars realisation, haft för ögonen en omedelbar realisation och öfverlåtandet af egendomarno åt stora kreditsällskaper. Vi äro öfvertygade, att detta är en alldeles falsk väg, men att genom organiserandet af ettl. sällskap, hvilket bade för plan att bringa egendomarne i händerna på mindre, men sjolfständiga jordegare, icke allenast landet i sin helhet, utan äfven kapitalet skulle göras en stor tjenst. Räntefoten är nemligen i södra Italien så hög; arrendet, som ofta uppgår till hälften af skörden, så betydligt; jordens afkastning så enorm, att med en klok och insigtssull ledning skulle säkerligen ett för ett sådant företag användt kapital gifva särdeles god ränta, under det på samma gång genom skuldens amortisation de nuvarande arrendatorerna kunde blifva egare af den jord de broukat. I afseende på den i Italien rådande allmänna sinnesstämningen mot Frankrike yttras: Freden i Villa Franca; ufträdandet af Savoyen, men isynnerhet at grefskapet Nizza; fortfarandet af den franska ockupationen i Rom och det derigenom faktiskt utöfvade skyddet utaf det politiska röfvareväsendet, allt detta är lika många uddar, hvilka skarpt tröffat hvarje italionare och hvilka redan längesedan utplånat tacksamheten för den obestridliga tjonst, som Frankrike en gång lemnade. Om venetianska frågan yttras: ,Om det skulle lyckas att genomdrisva något af de förslager i afseende på Venetien, hvilka Österrike framställt, skalle detta likväl alltid få karakteren af ett på obestämd tid afslutadt vapenstillestånd. En nation, som så länga och så lifligt kämpat för sin sjelfständighet, och som slutligen, om äfven icke fullständigt, hunnit detta mål, kan omöjligen träda tillbaka, utan att moraliskt förneka sig sjelf. Så länge man i Venetien talar italienska och läsor Dante, skall längtan efter förening med det öfriga Italien sortfara. Det enda medlet att neutralisera denna sträfvan vore visserligen det, som blifvit användt i kantonen Tessin. Denna kanton är till språk och seder, bildning och tänkesätt kanhända mera italiensk, än mången del af det italienska konungariket sjelft; — icke destomindre skall man förgäfves der söka något sträfvande efter en politisk förening med konungariket Italien. Den fullständiga autonomi, som denna kanton njuter; den vidsträckta sjelfstyrelsen gör, att de republikanska tessinarne icke känna bristen på en större politisk aktion, och den materiella fördel, som den republikanska statsformen gifver dem, är fullkomligt tillräcklig för undertryckandet af hvarje sträfvan efter skiljsmessa från det öfriga Schweiz. Så kan icke förhållandet blifva med Venetien, och derföre skall det alltid eftersträfva att införlifvas i konungariket Italien. Och der, som här är fallet, från tvenne sidor finnes ett såsant begär efter förening, så lifligt och intantivgt närdt dar måsta Hluvnpn Antta —