Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1866, sida 2

Sou brad sia hand hon lado I hang, — till återsvar ttrade hon derefter med pathos och ett mintre högtidligt uttryck, likasom upplifvad af olljuset, som framskimrade mellan de glesrande molnen. — Ers Excellens, tillade hon med sitt vanliga uttryck, och jag insåg nu att hon ondast kunde mena mig, — ers Excellens borde hafva kommit litet tidigare, så hade era nåds sammetsrock ej blifvit skadad. — Fröken Brisselbach, jag helsar er och gör er min kompliment öfver det artiga sätt hvarpå ni förstår att tumla er pegasus, utropade jag med konstlad munterhet, i det jag skyndade förbi klipputsprånget och framträdde till henne i nischen, ty jag ville med våld skingra do intryck som hennes förvirrade dikter hade utöfvat på mig. Hennes yttre erbjöd samma bild som på Godesberg, och likasom då tycktes hon äfven här hafva sysselsatt sig med att skrifva. Jag varseblef åtminstone att hennes öppnade bläckflaska stod på en basaltkant, och att hon just torkade sin penna. Jag såg emellertid icke något papper och kunde således icke gissa om hon hade dolt sin skrift i sin ficka eller gömt den i en klippremna, hyilket hon ofta brukade göra. Vid mitt inträda i nischen uppsteg fröken Brässelbach med komisk förlägenhet från klippblocket, på hvilket hon hade suttit så länge; hennes händer flögo ordnande öfver hennes gröra barett och lade den broderade kjorteln i sirliga veck, hvarefter hon gjorde en djup reverens. — Jag har den äran alt önska berr grefven välkommen, sade hon med ett leende öfver sina breda, uttryckslösa drag.