Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1866, sida 2

man kan ej vara i ro i skansarne; de spöka alltjomt derstädes-. — Se detta gifver oss tillfälle att blicka rakt in i preussarnos onda samvete: do känna blodsskulden, känna ott de undortrycka ett folk, som är för dom alldeles främmande. Såsom ett vittnesbörd bland oräkneliga om befolkningens danska sinnelag vilja vi meddela följande lilla berättelse: Längs kusten på Als finnas talrika grafvar för fallna danska soldater; sålunda är der också en graf i närheten af en af Kj:era bys utflyttningsgårdar. Hustrun i huset har med stor outtröttlighet tsgit vård om denna graf och lagt kransar med röda och hvita band på den; dock var det en lång tid, under hvilken de tyske handtverksgesällerna, som arbetade i Sönderborg, nästan hvarje natt smögo sig dit och borttogo banden och ibland kransarne. Men en frisk krans mod nya band blef alltid af bondhustrun lagd på grafven följande dag. Den 29 sistl. Jani, årsdagen för Als fall och äfven för soldäatens, beslöt bondbustrun att under natten hålla vakt vid grafven, och det gjorde hon. Hur vackert har ej denna ädla daneqvinna ådagalagt sin kärlek för Danmark? Hon kände ingen sraktan vid sin landsmans graf; hon ville försäkra sig om, att de danska nationalfärgorna denna natt prydde grafven; hon ville att det under denna natt skulle råda frid vid den i striden fallne landsmannens graf. Brof från Petersburg förmäla, att dervarande danske gesandten baron Otto Plessen, som för närvarande lemnat sin post, icke mera skall återvända dit. Tvenne af danska missionssällskapets till Indien utsända missionärer, Andersen och Thomsen, hafva lyckligen nått sin bestämmelse. A .ÄAA— —