Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1866, sida 1

hand, — men som jag redan antydde, lät inte förleda dig att för tidigt bygga studentlastslott. Äfven jag vill inte att de nu gjorda meddelandena någonsin vidare komma på tal mellan oss eller att du yttrar ett ord derom till någon dödlig; öfverväg deremot sjelf allt, och då den tid kommer, då du utan att rodna kan välja bland landets döttrar, och niframträda till mig med förklaring att ni äro ense, så vill jag inte undandraga er min välsignelse och med verklig bjertefröjd kalla er båda mina barn. Gerna ville jag svarat attingen förändring i mina känslor för Johanna mera var möj lig, att jag älskade henne med hela min själs kraft, och att min enda uppgift var att vinna hennes genkärlek; men den vanligen så jovialiske gamle herrns högtidlighet och hans uttalade önskan, att jag ej för närvarande skullo yttra mig angående min och Johaonas framtid, ingaf mig en viss aktningsfull skygghet. Tysta fortsatte vi således vår väg under en längre tid; min förmyndare tycktes vara försänkt i djupa betraktelser, och blott sällan tillkännagaf något af hans egendomliga, yttre tecken hans vemodiga, inre rörelse. Hans tystnad var mig välkommen, ty jag befann mig i en sinnesstämning som gjorde mig nästan oförmögen till ett allvarligt samtal. Det nyss hörda hvirflade vildt omkring i mitt hufvud, och de rastlöst kringirrande tankarne dröjde än vid denna, än vid en annan tilldragelse. Huru sällsamt och beklagansvärdt, ja, förfärligt än mycket förefoll mig, så framstrålade Johannas bild dubbelt älskelig ur detta vilda kaos, och ju oftare jag föreställde mig hennes sköna drag, hennes ljufva leende, desto mera föreföll hon mig som ett helgon, hvars jordiska lycklig