Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1866, sida 2

skrifva till min bror och uppmana honom at bemanna sig och ej låta dessa olyckliga för hållanden alltför mycket nedslå sitt mod. Mitt bref träffade honom icke mera, der emot emottog jag några dagar derefter en af skrift af hans testemente samt ett nytt bref i hvilket den arme karlen tog för evigt af sked af mig, besvor mig att älska hans barn sörja för dess framtid och att till dess bä sta förvalta hans lilla efterlemnade förmö genhet. Plägad af de hemskaste aningar afreste jag ögonblickligt till Frankfurt; jag ville tröstå min bror, varna honom för det omanlige beslut på hvilket hans ord tycktes häntyda men jag kom för sent. Hans hustra, som hade förorsakat hela hans olycka, träffade jag i förtviflan, men han sjelf hade spårlöst för svunnit och efterlemnat alla sina tillhörigheter samt de för Johanna säkert placerade penningarne. Det var otvifvelaktigt att den arme karlen, drifven till det yttersta genom sin hustrus trolöshet, hado tagit sig af daga, fortfor öfverstlöjtnanten, sedan han hvisslat en kort kavallerisignal för att bekämpa sin rörelse. — Jag missbilligar hans beslut och sättet hvarpå han befriade sin själ från dess tunga börda, men en man af ära har han likväl förblifvit ända till sitt sista andetag; ty hurn han än har bibringat sig döden, så kunde sjelfmordet dock aldrig bevisas. Man sökte både i Main och Rhen efter hans lik, äfven trakten kring Frankfurt genomströfvades noga, men allt var förgäfves: han var och förblef försvunnen, och om äfven den förfärliga misstanka, som hvilar på honom, är fullkomligt rätttårdigad, så kan och bör Johanna icke kallas en sjelfspillings dotter. Men Gud för