Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1866, sida 2

till Gud om nåd och barmhertighet för min arme, olycklige broder. Med dessa ord lät öfversktlöjtnanten sitt husvud sjunka ned mot bröstet, och länge gingo vi tysta bredvid hvarandra. Han var för djupt upprörd att kunna begagna sina egendomliga, yttre lugnande hjelpmedel, och jag åter förmådde genom min inre rörelse ej framställa någon fråga till honom eller kläda mitt uppriktiga deltagande i ord. — Det är tid att vi vända om, sade han slutligen liksom uppvaknande ur en dröm; — hvad som återstår mig att berätta är inte mycket; jag skall hafva slatat långt förrän vi hunnit hem. Sedan vi hade tillryggalagt en del af hemvägen uppreste han sig åter kraftigt, hans band for först till hans blinda öga, derefter några gånger öfver mustacherna, och han började: — Min bror, den arme karlen, har såleles förekommit Försynen, emedan hans börda föreföll honom för tung, och döende har han noga föreskrifvit sin hustru hennes förhålande mot hans dotter. Hvad jag aldrig hade ansett möjligt inräffade. Min brors genom henne framkalade, förtidiga slut, men ännu mera hans örlåtande ord, hade djupt skakat Johannas nor och fullkomligt förändrat henne. Ingen iar någonsin sett henne le sedan denna tid. Ion trotsade de rykten, som voro i omlopp örande henne, och brydde sig ej om att nan synbarligen undvek henne. Närheten f hennes dotter, för hvilken hon nu endast efde, lät henne med likgiltighet fördraga Ilt, och hon stannade qvar i Frankfurt. På e bestämda timmarne, hvilka sede mera ökaes genom min bemedling, besökte hon Joanna, men annars lefde hon tillbakadraget