Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1866, sida 2

bjude att hon någonsin får en aning om denna misstanka; jag är öfvertygad att det veka barnet ej skulle uthärda tyngden af detta medvetande, utan vissna likt en af nattfrosten dödad blomma. Tyvärr är det blott alltför säkert att min olycklige bror i ett anfall af svårmod lagt hand på sig sjelf. Om än den omständigheten att man aldrig upptäckte något spår efter honom uppväckt några tvifvel, så skingrades de genom det bref, som han skrifvit till Johannas mor. Ja, han hade äfven efterlemnat ett bref till sin hustru, och jag har sjelf läst det Der uttalade han den förhoppningen att de en gång skulle återfinna hvarandra i en annan verld. Han besvor henne att ära åtminstone hans minne, om äfven blott för Johannas skull, och att försona det onda bon gjort honom derigenom att hon aldrig sökte göra hans och hennes barn till affäling från sin faders religion, utan tvärtom noga uppfylde hans sista vilja. Han förlät henne att hon förbrutit sig mot honom i det sfasta hopp att hon skulle handla så, som han hade antydt. Du har önskat blifva fri, och du är det, slutade han sitt bref, ,, men jag har återgifvit dig den önskade friheten på ett sådant sätt att förebråelsen endast drabbar mig och cke dig. Gör nu ditt, uppfyll den sista bön, som jag här i lifvet riktar till dig, och bipehåll vårt barn, min Johanna, öfver hvilcen Gud må utströ sina rikaste välsignelser, okunnighet om hennes faders slut. — Dessa voro de ord han hade skrifvit ill sin hustru; jag har inte glömt dem, och min sista timma skola de ännu ljuda i nina Öron, — i min sista timma, då jag ber