Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1866, sida 1

ville, — nej, ännu mera, jag skall svinga mig upp steg för steg så högt, ja, så högt, att till och med min vördade förmyndare nämner mitt namn med stolthet och tillfölje af det mål jag åsyftar åsidosätter sina fördomar, som — — — Fördomar? afbröt öfverstlöjtnanten hastigt. — Inte just fördomar ville jag säga, återtog jag hastigt, förvirrad att jag låtit hänföra mig till obetänksamma yttranden genom min enthusiasm för en, ännu för mig temmeligen obekant sak, — jag ville endast antyda ert ringa deltagande för den juridiska banan, blott framställa att jag känner en oöfvervinnerlig kraft inom mig och djerft samt utan tvekan riktar mina blickar upp till de högsta och inflytelserikaste samhällsställningar. — Gratulerar till minister, återtog min förmyndare leende; men i nästa ögonblick var han åter allvarsam, och jag gissado af armens rörelse att han lyftade på sin ögonlapp, — ett säkert tecken till hans själsspänning. — Men skämt åsido, fortfor han kort derefter, i det han fattade min hand och tryckte den häftigt; — du har talat så som jag väntade af dig och som det höfves en hederlig karl; men förstå mig rätt, min gosse, jag betraktar icke din förklaring som en ingången förpligtelse; det är ännu för tidigt att tänka så långt in i framtiden, ehuru det inte skadar att vi ömsesidigt yttrat oss. Så lyssna då uppmärksamt till mig, inprägla det väl i ditt minne och tag dig tillräcklig tid att öfverlägga. Om då Han, som sammanförde mig med min Lisette, har beslutat något dylikt rörande er, så vill jag, — ja, — du vet ju redan. Härvid vredos de väldiga mustacherna