Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1866, sida 2

Staden och Länet. Professor G. Ljunggrens sista föreläsning hölls i går eftermiddag inför ett oförminskadt auditorium, som med likaledes oförminskadt intresse följde denna närmare skildring af Carl Michael Bellmans skaldeoch sångare-natur. Talaren underkastade båda en sorgfällig analys och visade huru hos Bellman orden och musiken stodo i den innerligaste förening, egande båda en humoristisk prägel. Vi våga ej, af fruktan att begå något misstag, fullfölja talarens genomgående karakteristik, hvilken slutade med en framställning af Bellmans hufvudfigarer: hans andra jag: Fredman, samt derester Movitz, Mollberg, Ulla Winblad, m. fl., hvilka kända bilder talaren återkallade inför åhörarnes ögon. För egen del skulle vi önska framhålla Bellmans realism i naturens åskådning och skildring. Endast den holländska skolan i mälningskonsten kan med honom i detta hänseende jemföras. Så vinna hans målningar denna objektivitet, som tvingar åhörarnes fantasi att se hans bilder litslefvande framför sig. Sjelfva epikens mä torverk öfverträffa ej härutinnan Bellmans mest klingande lyriska stycken. Men i denna realism saknas dock aldrig idealiteton. , Sotaremurros svarta hand aftecknar sig mot morgonrodnadens himmel. Och der denna idealitet icke ligger i orden, så sramskimrar den i musiken. Det är detta rena, oreflekterande natursinne, som gör Bellman så fri från all affektation, som gör hans humor sann, utan bismak af den sökta stämning, som ofta spåras hos nyare författare. Hans vemod är lika oskrymtadt som hans glädje. Allt ut går från den inre verkliga, ögonblickliga stämningen, derutur sången framväller, i ord och ton, såsom den klara, sorlande bäcken utur källan. Det är denna omedelbarhet, denna fullkomliga, barnsliga otvungenhet, som gör Bellmans sångmö så intagande, äf