Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1866, sida 3

Igenmålet till hr Torell, en heder, som ve derfors signaturen O. T. endast emedan ha stillika enskilt uppgifvit sitt namn. Det står således fast att H.-T. icke beled sagat alla dessa historier med någon reflexion ännu mindre med någon ,skymflig, och all draminst arsenik-historien, samt att sålund: hr Torells försök att drifva oss till Jjugare varit lika obefogadt som rått. Eftersom emellertid hr Torell uppträde; på höga hästar, så kunna vi väl kasta ännt en blick på hans första uppsats, för att lägg: andra förhastade omdömen från hans sida : dagen. Den värde akademie-adjunkten behagai tillika till H.-T:s redaktör hemställa: , huru: vida det öfverensstämmer med publicistisk moral att om personer eller kårer, hvilkas politiska tendenser man ogillar, utsprida smädliga och förklenliga osanningar. Denna hemställan lärer väl, ifall den skall något betyda, innebära att II.-T:s redaktör, af illvilja mot Lunds studentkår, utspridt om densamma, med vett och vilja, smädliga osanningar, hvilket utin tvifvel vore bevis på en ganska dålig moral. Men nu har Handelstidningen icke upptagit den omtalade , osanningen annat än såsom en vanlig notis, hemtad ur landsortspressen, öfver hvars uppgifter vi omöjligt kunna vara kontrollanter. Vi skulle ju då aldrig kunna anföra en enda berättelse, vare sig om goda eller onda gerningar, hvarken från landsorten eller hufvudstaden. — Den der hemställan till vår ,publicistiska moral vittnar alltså ej blott om okunnighet med en tidnings enklaste skötsel — hvarför ett sådant lärdomsljus som hr O. T. må vara ursäktad — utan vittnar tillika om dumhet, ty det fordras blott vanligt sundt menniskoförstånd, för att begripa denna enkla sak. Det hindrar likväl ej att ju hans nyssnämnda hemställan till en tidnings red:n, som tror sig äga och förtjena någon aktning, är tillika ganska oförskämd. Detta rörande hr Torells intagna ståndpunkt till H.-T:s red:n, hvartill vi blott tilllägga den önskan och fordran, att om hr T. har något ytterligare att säga, så måste han tala i en höflig ton, vare sig detta strider mot hans akademiska vanor eller ej. Hr Torell är ju eljest en yngre men, som ådagalagt aktningsvärda vetenskapliga förtjenster — hvarföre då icke äfven tillägna sig en smula huwvanitet? Nu till takrännorna. Att deras borttagande möjligen kunnat vara vålladt af bleckslagarelärlingar, hafva vi aldrig bestridt); men vi påstå fortfarande att om det varit lättsinnigt att för detta ofog anklaga studenter, då man icke kunnat uppgifva gerningsmännen, så bör likväl alldraminst den, som uppröres öfver orättvisan af en sådan utkastad misstanke, göra sig saker till samma lättsinne ifråga om en annan innevånareklass — vi hafva ej skrifvit ,,samhällsklass, såsom hr 0. T. kursiveradt och citeradt efter oss anför. Åtminstone förklarar man ej ett sådant antagande ,säkert, när man på samma gång tydligt röjer sin obekantskap med hela sakförhållandet. om vi, efter hvad sålunda kommit i dagen, icke längre, ,jemföra hr O. Torells trovärdighet med hr Bilows, så beror det derpå, att vi i afseende å den sednare icke hafva iakttagit några vare sig falska uppgifter eller osannfärdiga tillvitelser. Det är nu första gången några nummer af Folkets Tidning äro under våra ögon, och vi äro ganska belåtna med den bekantskapen, hvadan vi ock abonnerat på detta blad. Vi göra detta så mycket heldre, som det tal vi under lång tid från Lund försport, hvari hr Bälows skriftställeri stämplats såsom dels pecoralier dels skandal, är, att döma af dessa nummer, ganska orättvist; hvad det varit tillförene känna vi ej och fråga vi ej efter. Naturligtvis känna vi oss, efter denna förklaring, alls icke sårade af de ord, hvilka hr Torell tydligen ansett vara mycket dräpande, då han sammanställer hr Bilows trovärdighet med H.-T:s redaktörs egen. Måhända hade vi varit mindre belåtna med att sammanställas med hr akademie-adjunkten sjelf, ej blott 1 fråga om hyfsning — ty i detta fall undanbedja vi oss hvarje jemförelse — utan ock jast i fråga om trovärdighet. Och nu tycka vi att Lunds universitetslärare kunna låta bli att ytterligare kompromettera sig sjelfva och sin högskola. ) Det intyg, som hr Torell från rådstugurätten förskaffat sig, för att göra detta sannolikt, är en dom, fallen för öfver fyra år tillbaka.