Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1866, sida 1

L2 — — ag och stoppade papperet med låtsad sorgöshet i min ficka, — det hade verkligen arit ledsamt att mista det. Om öfverstlajtnanten hade betraktat mig toggrannare i stället för att sysselsätta sig ned sina krigsminnen, eller om Johannas ppmarksamhet ej varit så upptagen af don omantiskt belägna jägmästaregården, så skulle le ovilkorligen hafva märkt den förvirring, som mina anletsdrag troligtvis uttryckte. Att Bernhard, eller anförarne af dot hemiga förbundet, vissta att fiona mig der jag minst anade det, att de hado valt till budburaro en synbarligen temmeligen omoralisk menniska och derigenom på visst sätt gjort wig beroende af honom, att jag vidare var nödsakad utt missleda min gamle vördnadsvärde förmyndaro och Johannas, hvilken jag redan hade skänkt hela mitt hjerta, allt detta tyngde så på mitt samveto att jag var ur stånd att åter fortsätta samtalet på det förra sorglösa, glada sättet, eller att med uppmärksamhet folja de ord, som öfverstlöjtnanten och hans brorsdotter vexlede. Det söllsamma budskapet föresväfvado mig som ett hotande spöke, och då jag, för att ett ögonblick döljs mitt ansigte för min sköna följeslagerska, såg mig tillbaka änna en gång, varseblef jag att mannen hade stannat, synbarligen i afsigt att förvissa sig om det hemligheisfalla brefvet skulle emottagas af mig eller bortkastas. (Forts.) sesam En rik patron hade samlat sin stora förmögenhet på ett mindre nogräknadt sätt. Då en gång i ett sällskap någon saite i fråga, huruvida denne man vore säker i affärer, svarade en person: , Säker som on bankosedel, och den honom efterapar ban skall varda hängd.