Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1866, sida 1

UTRIKES. TYSKLAND. Under rubriken: ,De preussiske sörfatttingsvännernas uppgift innehåller Kölnische zeitung för d. 20 dennes en artikel, som beyser do olika partiernas ställning till förattningsfrågan. Den preussiska författningen ir visserligen behäftad med åtskilliga brister och oklarheter, men ingen, icke ens författvingens fiender, anade, att de rättigheter, hvilka dess ändamål ör att betrygga åt solkets representanter, framför allt beskattningsrätten, skullo kunna borttolkas ur densamma — ingen anade detta, innan hr v. Bismarck om hösten år 1863 öfverraskode landet med en sådan tolkuing. Enligt denna fordras det alla tre statsfaktorernas — regeringens, herrekammarens och deputeradekammarens — sammanstämmando bifall för att få en författningsmessigt reglorad budget till stånd; om någon af dessa tre faktorers samtycko fattas, är regeringen icke bunden af landtdagens elier endera kammarens beslut, uten är falit berättigad att använda statens penningar i enlighet med ott af regeringen sjelf uppgjordt administrativt rättesnöre. Det behöfves ingen skarpsinnighot för att inse, det regeringen under sådana förhållandon är envåldshorrskare öfver statens alla tillgångar, och att kamrarnes inflytaude på statsregleringon nedsjunker till ett blott gyckelspel. Det var, såsom nämndt, under hösten 1863 som hr v. Bismarck framstälde denna tolkning såsom sin personliga öfvertygelse. Men do öfriga ministrarno tycktes då ännu vara lika förvånade öfver hans djorsva advokatur som deputeradekammaren sjelf. Finansministern v. hodelschwing inhöljde sig ända till år 1865 i djup tystnad, när diskussionen rörde sig kring denna punkt; först då uppträdde älven I han med samma theori, förklarande att äfven; om beggo kamrarne förena sig om en budgot, kan regeringen, gonom att förkasta den, skaffa sig fris händer att göra de utgifter hon behagar. Längst dröjde det, innan krigsministern v. Roon omfattade samma tolkningametod. Ännu under förlidet års landtdagssossion tydde han författningen på samma sätt som deputeradekammaren tydde den, och sökte skingra dennas farhågor för en för stor freds-armG med följande flera gånger upprepade argument: ,I glömmen, mina herrar, att I ju städse hafven magt att bevilja eller vägra anslag till armeen, om armden blir eder för stor. Men i år 1866 står den Bismarckska thecrien i spetsen för det hållna trontalet och är således oilicielt förkunnad som konungens och ministerens onhälliga mening. Det absolutistiska och feodala partiet i landet, som förut var mot författnisgen siendtligt sinnad, har nu, efter hr v. Bismarcks upptäckt af dess ,verkliga innehåll, blifvit dess varma anhängare. Det är visserligen en ,skenförfattning, ett ,gyckelvork, säga dessa herrar, men ett gyckelverk af djupaste visdom, som lemnar konungen fria händer i allt och på sama gång står i vägen för uppkomsten af en verklig författning och för alla de reformer, som ,de eländigo skrifvarne (embetsmännen), ,den penningjsgande bourgeoisien och ,den omstörtningslystna demokratien önska sig. Författvingen, sådan den af grefve Bismarck tolkas, skall blifva ett skydd för och icke en hotelse mot de änna beståendo feodela privilegierna; hvad landet behöfver är en tillökning af kadettskolorna, ett raskare avaucemeut för oificerarne samt allt emellanåt ett lån ur statskassan för att rädda ,den gamla och belåstade jordegendomen (de a. k. riddergodsev) från att falla i oadliga händer. Dessa lindets verkliga behof kunna väl uppfyllas äfven med bibebållande af denna författning. Så regonneras från den feodala sidan. Gentemot denna klick står den ofantliga majoriteten af Preussens bildade innevånare, nela det med hvarjo är allt starkare tillsvexande 5medborgaredömet-. Från denna sidan ropas: heldre ingen författning än en iiii 55