Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1866, sida 2

— Tyst i ledet! Ingen insubordination! Johann, ut med bröstet! Tillbaka med axlarne! Således, vid hvilken sqvadron gjorde detsamma, endast för att bjelpa till att piska fransoserna! Ja, hur de kommo, gråhårsmän och pojkar, som nyligen slutat A BC! Skada, skada, Gustaf, att du då inte var så gammal som ru, hade verkligen kunnat blifva någonting af dig! Dessa lagrar vi skördado, och dessa hugg som vi utdelade! Men någonting hos dig gläder mig, pojke, utropade han plötsligt och elog mig kraftfullt på axeln, — du bär åtminstone en svart och hvit kalott, medan så många andra studenter visa alla regnbågens färger på sina mössor och urband. Idel dumma pojkar, men blifva väl klokare med tiden och lära sig bedja riktigt. — Lära sig bedja, käre onkel? frågade Johanna, som i första ögonblicket trodde att öfverstlöjtnanten villo förevita studenterna gudlöshet. — Ja, flicka, jag menar bedja riktigt som den gamle Dessauern; till exempel: Fader vår som är i himlen, bjelp oss att piska de fördömda fransoserna, och om du inte vill hjelpa oss, så hjelp åtminstone inte dem; vi skola då söka reda oss ensamma, — och må fan ta dem! — Ja, flickan min, så bådo vi då, och det hjelpte. — Och er unga sqvadron slogs som gamla soldater? frågade jag, medan jag kändo ett samvetsagg att genom min förbindelse med Bernhard i så hög grad gäcka min förmyndares förväntan, och tillika önskade att frestaren måtte hafva glömt mig eller ångrat sin uppriktighet mot mig. (Forts.)