Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1866, sida 2

ste flickan i hela trakten, förklarade att hon ej kunde lefva utan en viss ryttmästaro Werker — — — Riktigt, pojko, riktigt, hon var den vackraste flickan vida omkring. — Då, när den der oförsigtiga granatskärfvan — — Hade slagit ut mitt öga — — Och en viss ryttmästare Werker kunde säga om sig sjelf, att den sköna Lisette heldre blickade in i hans ena öga än i de andra officerarnes två ögon — — — Mycket riktigt, pojke, men som med sitt ena öga än i dag ser mera än du, näsvise patron, med dina två. — Quod demonstrandum erit. — Nej, pojke, hvilket redan längesedan är bevist emedan jag ser dina båda ögon, då du deremot endast ser ett hos mig. — Ja, herr öfverstlöjtnant, det kan inte förnekas, men jag tror att ni inte ville byta bort edra minnen från krigen mot ett nytt Öga. — Nej, pojke, vid Gud, nej; skada att du anno 14 inte bar byxor, hade annars kunnat begagna dig i min sqvadron. — Det måtte hafva varit herrliga tider! — Ja tider sådana som aldrig förr hafva varit eller någonsin skola återkomma. Ha, barn, det var en trängtan efter frihet, en ande, som med oemotståndlig kraft genomströmmade befolkningens alla lager. Anfäkta, jag var då äldste ryttmästare, hade haft dåligt avancement; måste göra min sqvadron salltalig eller snarare bilda en ny; huru de kommo sättande för — — — För att inträda i ryttmästare Werkers sqvadron, afbröt jag min förmyndare, för att småningom likasom tvinga honom in i hans angenämaste lynne.