Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1866, sida 1

ban sig till att börja med af skärpan i doktor Ljungdahls sednare anförande hafva kommit på den tanken, att hr doktorn sedan gårdasen förändrat äsigter; mon deri hade talaren misstagit eig. enär det nu visat sig att det ej var åsigterna uten tonen som undergått förändring. I anledning af herr v. Kraemers appell till utskottsledamöternas af bondeståndet sakkännedom i bränvinshandteringen, så bad tal. få upplysa om den i ständet antagna praxis att i konstitutionsutskottet icke insätte bränvinsbrännare, enär sakkunskap i nämnde handtering kom bättro till nytta i bevillningsutskottet. Talaren anförde vidare, att han ansåg någon anmärkning mot konungens rådgifvare i och för deras åtgöranden med hänsyn tili den franska handelstraktatens afslutping samt tulltaxans utfärdando destomindre berättigad, som ständerna hado i sin makt att godkänna eller förkasta såväl den förra som den sednare. Utskottet hade endast att bedöma, huruvida landet tagit någon skada ander den tid nya tulltaxan varit tillämpad; men då i detta fall någon befogad klagan icke försports, så bjöd både klokhet och rättvisa att lemna de gjorda anmärkningarne utan allt afseende. Under detta anförande, i hvilket flera ledamöter instämde, rådde en viss munterhet inom utskottet, enär åtskilliga komiska pointer förekommo i yttrandet. Sedan åtskilliga af borgareoch bondeståndets öfriga ledsmöter yttrat sig med bestämdhet emot anmärkningen, och bland dessa sodnare L. M. Carlsson irån Stockholms län, som vid slutet af sitt anförande helsades med bravorop — tog ordföranden (grefve Mörner) till ordet och under tillbakahållen rörelso fästade utskottets uppmärksamhet derpå, att det vore vådligt påstå, att lagstiftningen i afseende på tullen icke skulle röra rikets ständer i de tullnedsättningar kommo i fråge hrande syntes hafva bandlat mot lå de uraktlåtit infordra aukt anden; att det voro mindre I sjöfartstraktat emot en hande innebure så stora uppoffring: s i sjöfartstraktaten fanns reciproc tora olikheter förekommo i tu Norge och Svergo, bland annat i : tikeln väfnader, som i Norge dr än här. På dessa skäl ansåg uvu, att Utskottet åtminstono bord: ala sitt ogillande, i fall man icke ville tillämpa det ansvar som i 106 eller 107 SS regeringsformen stadgas. I anledning häraf uppstod ytterligare diskussion, hvari flera ledamöter deltogo. C. L. Larsson lärer varit den, som genom sitt anförande gjorde slag i saken. Han fästade nemligen ledamöternas af de två första stånden uppmärksamhet derpå, att ett tillmötesgående af hr ordförandens uttryckta ogillande skulle af den stora allmänheten stämplas ingalunda som ett gravamen mot konungens rådgifvare för dess åtgöranden i traktatsoch tullfrågan, utan helt enkelt såsom en hämnd mot samma rådgilvare för deras ärorika kamp i en annan politisk fråga, och vid sådant förhållande, samt då utskottets adliga och presterliga ledamöter utan tvifvel icke villo ådraga sig en sådan misstanko, så homställde talaren, om ej ordföranden ville låta sitt förslag falla, deri flera ledamöter hördes instämma. Slutligen uppträdde biskop Bring och redogjorde för sin uppfattning af den vigiiga frågan. Han förklarade sig icko vara benägen för någon anmärkning, desto hellre som ban ansåg det ingen enskild representant egde befogenhet enligt nu gällande grundlag att yrka ansvar å K. M:ts rådgitvare. hvarföre biskopen påstod att Björkmans an. märkning på denna grund måtte ogillas. Häröfver uppstod en kort diskussion, som slutade dermed att motiverna för utskottets beslat komma att pröfvas i sammanhang med protokollets justering. Derefter framställde ordföranden åtskilligs olika formulerade propositioner, hvarpå bor gareoch bondeständets ledamöter ropade nej, under det adelas och presteståndets leda möter icke afgåfvo några börbara svar. Och slutades dermed den stora striden i konsti tutions-utskottet.