Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1866, sida 2

tätt förbi min dörr utan att vädra den arme Anton i hans gömställe. — Ja, Anton, ditt gömställe måtte vars säkert, emedan jag inte kan upptäcka det oaktadt dina anvisningar, svarade jag äfven hviskande för att göra honom till viljes. Anton log, och i det han pekade med sin ofärdiga hand på en brant uppstigande klippvägg, sade han nästan ohörbart: — Der är det; men följ mig, unge herre, fortfor han och nalkades den omnämnda bergväggen, — den käre herrn måste sjelf gå in för att tro det. Han hade rätt, ty till och med då vi hade anländt till foten af bergväggen, såg jag ingenting annat än en hög af klippstycken, som hade nedstörtat från platäns öfversta kant och numera sträckte sig upp mot väggen till ungefär tjugo fots höjd. Försigtigt följde jag efter Anton, då han klättrade uppför den vall-lika stenhopen och salte sig ofvanpå densamma för att hvila. — Här är den arme Antons slott, sade han och pekade på ett stort klippblock, hvars ena hälft fallkomligt doldes af en lummig jernek och hopsnärjda björnbärsrankor; — hundarne komma icke hitupp, och om de sökte komma hit för att bita mig, så skulle de sticka sig på taggarne. — Men der nerifrån kan ju hvar och en se dig, käre Anton, inföll jag leende öfver den olyckliga varelsens enfald. — Ja, då jag sitter här, men inte då jag bar gömt mig, och i det han ännu talade gick han omkriog den fria sidan af klippblocket samt lade sig ned. Jag följde honom, och med förvåning varseblef jag att, sedan han undanböjt några rankväxter mellan klippblocket och bergväggen, han inkröp i den sistnämnda.