Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1866, sida 2

var jeg framme, och ett rapp af min käpp dref den skällande och vredgade hunden tillbaka. Hastigt nalkades jag korpen för att öfvertyga mig huruvida han hade blifvit skadad. I början trodde jag att det var ute med honom; ty han satt i en grästufva, likasom hade de båda, uppåt riktade vingarne varit förlamade, och först då jag lutade mig ned mot honom, och han gjorde min af att låta mig känna sitt väldiga näbb, försvann min farhåga. — I den forgrymmade fogelns yttre låg föröfrigt något märkvärdigt demoniskt; han hade dragit tillbaka halsen bland de upprättstående fjädrarne, öppnat näbben till hälften, och i det han vände hufvudet än mot mig, än mot den afsides stående hunden, blixtrade hans runda, svarta ögon så fiendtligt som ville han genomborra oss med sina blickar. I nästa minut kom Anton framlinkande. — Jakob! Jakob! utropade han högt klagande, medan tårarne rullade utför hans väderbitna kinder. — Jakob, jag kommer, Jakob! Jakob! — Johanna kok kaffe! kraxade Jakob med en röst, som knappt kunde skiljas från Anons, och i det han derefter slätade sina fjälrar och räckte ut halsen, hoppade han utan raktan förbi mig och hunden emot sin klazande herre. — Jakob, hvad ha de gjort med dig! opade Anton, då fogeln, i stället för att om vanligt flyga upp på hans axel, nedade sig framför honom med uppstående vinar. — Spetsbof, spetsbof! sade korpen och iktade sina kloka ögon på Anton.