Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1866, sida 2

SNS FM 6010vUnw UFFIVYV ch 6 2 heldre danskar än preussure! jöteborg den 20 JannariDe ,onera — språket har ganska utryckssullt sisvit våra utgifter till det allaänna namnet onera eller bördor — hvilka rabba bejolkningarne i alla länder, fördela ig till en början i utgifter till a staten, b. kyrkan och c. kommunen. Sedermera fördela sig landets bidrag till lossa ändamål i flera inkomst-titlar, hvilka vilda en samlad inkomst-stat, derifrån utgiferna utgå till de särskilda ändamålen eller itlarne, hvilka bilda en samlad utgifts-stats Så har man den s. k. ,budgeten färdig. Det är med utgifterna vi nu vilja sysselsätta oss, och i detta fall först och hufrudsikligen med statens. Ordningen och höfligbeten torde fordra att pröfva utgiftstitlarne i den följd de förekomma i vår statsreglering. Här möter den första hufvudtiteln, eller atgifterna till konungen och konungafamiljen samt deras s. k. hofhållning. Denna titel appgår nu, för Sverge, i rundt tal till 1 13 million rdr rmt årligen. Grannlagenheten förbjuder oss att anställa någon jemfoörelse mellan detta belopp och de medel, som komma andra, vigtiga ändamål till godo. Vi kunna dock ej undertrycka den tanken, att många och dryga utgifter, som nu drabba en regent och hans hus, äro föranledda af en i det allmänna tänkesättet längesedan utdömd tradition, den åsigten nemligen, att en konungslig regent måste, för att uppehålla sin värdighet, vara omgifven med en stor skara af hofmän och betjaning, hvilka tynga och tära på hans kassa. När et folks minne uppsamlar de spridda ragen af en konungs personlighet, så väljer det sällan eller aldrig sådana drag, som vittna om hans glans och prakt, utan tvertom sådana, som bevisa hans enkelhet och tillgänglighet i lefnadssätt och umgänge. Man älskar att i konungen se framförallt menniskan, den ädla, redbara och renbjertade menniskan. (Så skall anekdoten om Henrik IV då han lekte häst åt sitt barn lefva i folkets minne äfven sedan hans regerings ärofullaste bragder blifvit glömda). Deremot har folkminnet alltid ett horn i sidan till hofmännen. Det är de, menar mar, som stänga tillträdet till regenten; det är de, som ingifva honom falska meningar om sitt folk; det är de, som uppmuntra hans odygder och inleda honomi slemma förströelser. Så hafva Europas folk tänkt under monarkiens mest blomstrande dagar, och detta tänkesätt utpräglar sig alltmer i samma mån man klart fattar att regenten är en menniska och sitt folks förste embetsman. Det asiatiska föreställningssättet anknyter måhända ännu en viss storhet vid den yttre herrskareglansen, och vid de dermed förbandna ceremonier af kröningar och hyllningar, m. m. Men i Europa imporerar sådant ej längre:; Kejsar Napoleon har någon gång upplifvat minnet af kungadömets dagar genom slika tillställningar. När han så emottager ambassader från Japan eller Siam, så finner franska folket det vara i sin ordning, emedan de barbariska folkens låga ståndpunkt sådant kräfver; men när han uppstyltar sig så för egen del, hånar man det högt. Deromot möta honom jubelrop när han åker ensam ut i sin lilla vagn inom arbetareqvarteren. Det är alltså, enligt vår öfvertygelse, en alldeles falsk uppfattning af de bildade folkens verkliga tänkesätt, när man antager att detta fordrar denna dyrbara s. k. hofhållning, som föranleder de höga civillistorna, och som vållat att man redan börjar vid den monarkiska institutionen fästa det betänkliga ordet ,statslyx. Men om denna lyx icke är nödvändig för att upprätthålla monarkens makt och angeende, så är den skadlig. Det kan i allmänhet påstås, att hvarje kostnad för ett onyttigt ändamål är ej blott bortkastad, utan positivt skadlig, och detta gäller framför allt här. Användandet af en sysslolös skara af betjening, vare sig detta hör till en konungs eller en privatmans vanor, leder i de alldra flesta fall till sodeslöshet, likasom det länder till menniskornas förädling att väl löna deras flitiga och nyttiga arbete. Hvarje man, som underhåller en lätting, skapar snart en förderfvad menniska, och dertill ega vi ingen rättighet. Farstehofven utsätta sig lätteligen för klander äfven från en annan synpunkt. De uppdrifva folkets lefnadsvanor och konstlade behof, i stället att föregå med exempel af onkla och naturliga vanor. Så hafva hofven i många europeiska länder utgjort centralpunkter för öfverdåd och osedlighet, som spridt sig först till den närmaste omgifainge — till de andliga borgarne — och derefter till menigheten. Hofvens hemliga krönika — som nu skrifves på flera ställen i Tyskland — är oftast en skandalkrönika, men det är ej skriftställarne, som gjort den dertill, utan de som lefvat skandalöst. Monarkerna måste frigöra sig från all solidaritet med det förflatna i dessa stycken, såvida de vilja undvika de generella omdömen, som så lätt göra sig gällande öfver både samhällsklasser och individer. Om en nation ej har råd att underhålla ett dyrbart och lysande hof, så har den icke rätt att underhålla ett sedeslöst hof. uci