Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1866, sida 2

nars varseblef jag ej något, som var anmärkningsvärdt ; hvar skulle också den arme, ofta svältanle gossen fått något att dermed beqvämara hreda sitt dolda tillhåll? Jag beredde honan emellertid den stora glädjen att berömma hans inrättningar, hvarvid jag uttalade min acksamhet för hans stora förtroende att lafva gjort mig delaktig at sin vigtigasto hemighet. Efter ett lort uppehåll kröpo vi åter ut i fria loften! Anton renade min sammetsrock från spår, hvilks som han uttryckte sig, kunde förråda hewligbeten af hans slott, och raskt fallföljde vi åter vår obanade väg. Etter en fjeredels timma öppnade klyftan sig, här och dr syntes en röjning mellan ekarno och haselbuskarne, och kort derefter veko vi af på en smal, mera trampad stig. — Der ligger mammas hus, sade Anton och pekade baklt på stigen, — och der är jägmästargården, tillade han samt pekade i motsatt riktning. — Gå då homnu, käre Anton, sade jag och lemnade honom ett silfvermynt till belöning för hans tjenster — gå nu hem; denna stig måste föra ut til stora landsvägen, och sedan jag hunnit dit, finner jag mig på känd mark; föröfrigt t:or jag att jag förr har gått den här stigen. — Jakob vämar nog litet till, och min brors slag får jig tids nog, svarade Anton bittert i det han hastigt linkade framför mig, — jag följer den käre, unge herrn fram till landsvägen; — ack, käre, unge herro, hörde ni ingenting? afbröt han sig plötsligt, hvarvid han stannade med ett uttryck af fasa och såg sig om efter mig. — Jo, Anton, jag hör en hunds skall.