Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 3

DOT KOmmunlcetA HCUG Atduulnu-. UDDA kärl äro dubbla, det inre genomborradt med tättsittande hål, det yttre försedt med ett afledningsrör, som leder till gropens botten. De fasta excrementerna stanna således i det inre kärlet, hvilket är flyttbart, under det de flytande ämnena nedrinna i gropen. Tvenne öppningar till finnas i hvalfvet, och genom dessa gå tvenne rör, hvilka upptill kunna medelst kranar lufttätt tillslatas. Det ena röret är ämnadt att ventilera kloakhvalfvet och är för detta ändamål vanligtvis draget bakom någon eldstad eller ugn i huset, för att åstadkomma en uppåtstigande ström af kloakgaserna samt mynna ofvan taket. Det andra röret, som har ungefär en arms tjocklek, går ned ända till kloakens botten och fortsätter sig uppåt, böjat i ett knä vid sidan om kloaken utåt gården. Genom detta rör utbeforåras de flytande excrementerna direkt medelst pumpning, hvarvid ena ändan af en böjlig slang fästes vid röret, den andra vid pumpen, som inpumpar excrementerna uti vattentäta och välslutande sastager. Gaserna, hvilka uppstiga från gropen under uttömningen och hvilka snart skulle sylla tunnan och förpesta luften, ledas senom ett rör, som utgår från tunnan till en liten ugn, uti hvilken de helt och hållet förbrinna, i det de passera öfver brinnande kol. For att kunna attömma kloaken fallständigt finnes uti botten dels en liten fördjupning hvari sugröret inmynnar. Kärlen, som innehålla de fasta excrementerna, uttagas genom en dörr, anbragt vid sidan, och tömmas i tätslutande vagnar. Ett annat sätt att tömma groparne, af fransmannen ugien inventeradt, bestär deruti, att denna förmedelst ett rör sättes i samband med en på bjul rullande jernreservoir, hvilken förmedelst en lustpump göres lufttom och sålunda nr kloaken upptager dess innehåll. Äfven vid denna apparat finnes anbragt en gasförbrännare. Uti Frankrike, hvarest i många städer uti hvarje hus förefinnes en dylik murad kloak, som upptar såväl excrementerna som spillvatten och annan orenlighet, utpumpas dessa halfflytande massor på detta vis och föras i de nämnda stora kärlen antingen till för detta ändamål serskildt konstruerade fartyg, försedda med lufttätt slutande cisterner, uti hvilka de uttömmas, för att sedan på flederna eller kanalerna föras till deras bestämmelse och distribueras till jordegarne längs efter dessa segelleder eiler ock befordres de på jornvägarne uti så kallade ,,vagon cisternes, af hvilka tåg afgå nattetid till den kring städerna närmast liggande Jandsbyggden. Cisternerna på fartygen äro vanligtvis äfven försedda med de nyss beskrifna små ugnarne ämnade att förbränna gaserna, som bilda sig af excrementerna. Det är isynnerhet i Frankrike, hvarest detta befordringssystem i flera städer blifvit infördt. Så t. ex. i Lyon, hvilken stad genom tillgodogörande af dess latrinämnen har en årlig nettoinkomst af 200,000 francs. Kommunerna kring staden ha förenat sig om bildandet af ett bolag, hvi ket besörjer renhållningen, anskaffar nödiga arbetare samt apparater för uttömningen af asträdesgroparno. Systemet har verkligen många fördelar och företräden framför kloak-systemet. Floderna blifva icke förorenade och det dyrbara gödningsämnet går ej till spillo, men å andra sidan ligga dess brister deruti att dessa gropar svårligen kunna hållas täta, hvarigenom lätt marken infiltreras af latrinämnena, ventilationen af groparna blir ofta ofallständig, ett fullständigt afspärrande från den yttre luften är omöjlig och dessutom förlora gödningsämnena betydligt i värde genom den fortskridande förruttnelsen. Såsom en modifikation af detta system äro de så kallade ,,fosses mobiles, fyttbara täta tunnor, hvilka emottaga såväl de fasta som flytande exkrementerna och hvilka ersättas med toma så snart do äro fyllda. — I Tyskland förekommer detta allmännast, kvarför det ock fått namn af det tyska systemet. I Berlin afhemtas tunnorna, hvilka hafva 15 till 16 tums höjd, nattetid i vagnar som rymma ända till 130 kärl hvardera och utföras till en stor pudrettfabrik 12 mil utom staden. De i fabrikens reservoirer tömda tunnorna rengöras i särskildta tvättbus och utsättas till luftning och torkning. Genom dammluckor utsläppes det flytande till öfvervattning, det icke flytande, blandat med jernvitriol och torfjord, beredes till pudrett. obehaglig lukt besvärar hvarken arbetare eller besökande. Att detta system från hygiönisk synpunkt sedt ej kan vara fullt lämpligt säger sig sjelft, om ock det uppfyller en del fordringar för få rationelt renhållningssystem. Det så kallade Marino-systemet utgår från ett fullkomligt riktigt antagande att icke slytande exkrementer, då urin eller vatten tillkommer, först sent öfvergå till rötartad sönderdelning och utan synnerlig skada och obehag kanna qvarstå någon tid. Såsom allmänt bekant öfvergår jag beskrifningen härpå. Olägenheterna af detta system består förnämligast deri att urinen, isynnerhet under den varmare årstiden, lätt öfvergår i jäsning och förruttnelse och afgifver äfven med den bästa konstruktion af kärlet illa luktande gaser. Dessutom är tillspillogifvandet af urinen en omständighet, som efter Marino-systemets nuvarande aplikation knappast kan förekommas. Emellertid är den tanka, som ligger till grund för detta system, fulit rationelt, såväl i bygigniskt som ekonomiskt afseende. och med en ändamålsenligare konstruktioa af klosetterna, som lemnar möjlighet för de:infektion och tillgodogörande af urinen, skall detta system i många afseeaden ha företrade framsör de öfriga