Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 1

medlidande bör du säga, medlidande och deltagande. — Ja, jag skall säga så för att göra den gode, vänlige herrn till viljos, men jag vet ändå hvarför folket går ur vägen för mig och vänder sig bort, då jag bor om en allmosa. Ack, om jag bara kundo arbeta! Hura roligt det måtto vara att svänga yxan, handtera spaden och köra hästarne framför plogen! Men Anton är dum och den som är dum är också dålig, och den som är dålig, den trampa menniskorna under fötterna. — Da har ännu inte sagt mig hvem Jakob är, troligtvis en bra karl, som behandlar dig vänligt, anmärkte jag för att leda den arma menniskans tankar från sin egen, beklagansvärda ställning. — En bra karl, återtog Anton, och ett leende flög öfver hans ansigte, — och om mia Jakob dör, få vill jag också dö med honom. — Men säg mig hvem är då din Jakob? — Jakob är mitt barn, Jakob är min vän och lekkamrat, Jakob är en korp, så vacker, så stor och svart att hans make inte finns i kela verlden. Och tala kan han, jag har sjelf lärt honom det; han talar som en bok, han skrattar och grälar iikasom menniskorna, hvilka inte kunna tåla den dumme ÅAuton. Han grälar också på mina bror och han förtjenar det, för han slår mig och stjäl ved och tar ifrån mig de styfrar, som folk ger mig; och mamma sar på och säger: Anton förtjenar att kastas i Rhen med en sten vid halsen. — Da bör into toga det efter orden, Anton, folk säga ofta i vredesmod hvad de inte mena. Hvar bor din mor? — Marima och min bror bo i en sidoklysta