Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 1

redan förut hade jag sett honom och äfvor gifvit honom en allmosa, men ej vidare bryt mig om honom. Men då jag nu betraktad honom närmare och jemförde hans sorglig belägenhet med min egen, Jyckliga lefnads ställning, intogs jag af det djupaste medli dande. Och medlidande förtjenade han verk ligen, om en krympling äri stånd att röra et känslofallt hjerta, ty icke nog med att sko lande ögon gåfvo det genom en krampaktif förvridning vanställda ansigtet ett sorglig uttryck, voro hans högra hand och äfven der högra foten så snedväxta och förlamade, at båda blefvo fullkomligt obrukbara för ho nom. Genom den förskräckliga vanställningen a hans yttre var det svårt att gissa hans ål der, men han kunde knappt hafva uppnåt sitt tjugonde år. Hans drägt var mycke torftig, men hvarken osnygg eller trasig kortklippt ljusgult hår betäckte under er gammal soldatmössa hans oformliga hufvud medan hans fötter skyddades af ganska nötte och genom den onaturiiga sotställningen sned gångna skor. I den friska handen förde han en grof med krycka försedd rönupåk, mot hvilker han stödde höften vid gåendet, hvari har under tidens lopp tycktes bafva uppnått er stor färdighet. Sålunda stod den olycklige der med sine skelande, matta ögon, bedjande riktade mo: den hårdhjertade förjmannen och med oro afvaktande hans beslut. — Så stanna qvar en dag till på den hör sidan, svarade färjnannen barskt, — det är Söndag i dag, fremlingar strömma tili Godesberg, och dot slår inte fel att du gör gods affärer; i morgon är du hemma i rättan tid och kan dessutom då betala färjpengar.