Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1866, sida 2

har kanske misskännt er, tillskrifvit er slutenhet, ert — ursäkta mig — nästan frånstötande väsen andra orsaker, och ansett det som en mindre angenäm sida af er karakter; men jag inser nu att ni, sysselsatt med en så allvarlig uppgift, måste äfven till det yttre ådagalägga allvar; men huru skall jag kunna förklara att ni, en blifvande andelig, ej tvekar att deltaga i ett företag, som så helt och hållet strider emot er kyrkas grundsatser? — Lugna er, svarade Bernhard och tryckte min hand, hvarvid han åter sänkte en af sina glödande blickar i mina ögon, — ni skall helsa andra personer såsom bröder, personer om hvilka man måste tro att deromantiska, outförbara ungdomsdrömmarnes tid ligger långt bakom dem. Lef väl, herr Wandel! Då denna dörr tillslutit sig bakom mig, äro vi, åtminstone inför verlden, desamma som förr, jag menar, att vi ömsesidigt betrakta hvarandra med skenbart ringa sympathi. ; — Jag förstår. Ännu en gång räckte vi hvarandra händerna, och några ögonblick derefter förrådde ljudet af klockan att han hade lemnat huset. Knappt såg jag mig ensam, förrän jag började att mäta rummet med långsamma steg. Jag befann mig i en feberaktig oro, och det föreföll mig som en oiycksbådande dröm att jag hade inlåtit mig i ett så grannlaga förhållande till honom, hvilken jag hade vant mig att betrakta med den största motvilja. Men då jag tänkte på Bernhard erinrade jag mig åter hans hänförande ord, och derigenom nedtystade jag hastigt alla betänkligheter, som dels redan voro väckta, dels hotade att vakna. Medvetandet att vandra på en farlig grund styrkte mitt mod; hop