Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1866, sida 2

pet att Johanna en gång skulle blicka upp till mig med stolthet och beundran höjde mina lifsandar upp öfver molnen, och äfven min förmyndares bild hade förlorat all fasa för mig, sedan jag sökte öfvertala mig att han, om äfven i början uppfylld af vrede mot mig, snart skulle vänja sig vid sakernas nya ordning, likasom han sjelf en gäng hade blifvit helsad som bjelte och befriare, samt slutligen äfven helsa mig som en sådan och ånyo samt innerligare sluta mig till sitt hjerta. Men fadrens väna dotter Hon insåg hvem det var; Sin hand som brud hon lade I hans, — till ätersvar, sade jag sakta till mig sjelf, då uppassaren åter inträdde och med en skygg sidoblick på mig smög sig in i sofrummet. Jag brydde mig ej om honom och märkte således knappt det förvånade uttrycket i hans enfaldiga drag. Först då han beredde sig att gå betraktade jag honom, ett tecken att han kunde yttra några ord till mig. — En fin herre, den der herr Bernhard, började han och blinkade med ögonen, — skada att han går så flitigt på kollejet; hade annars kunnat bli en tåcken der ;slad själ. — Så-å, en fin herre? frågade jag för att säga något, — jag trodde att han var för allvarsam för att sysselsätta sig med en så glad , borstis som du. — Inte så allvarsam som han ser ut; har alltid ett vänligt ord och en hacka för sin ödmjuke tjenare. — Jaså, svarade jag långsamt, ett tecken för den lustige karlen att aflägsna sig. — Morjens, herr Wandel.