Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1866, sida 2

manträffande inga andra vittnen än den unga damen — — — Hvilket enligt min åsigt hade varit tillräckligt för att ålägga er hofsamhet, inföll jag kallt. — Ja visst, men då ni, om jag ej misstar mig, står i slägtskapsförhållande till den unga damen, så bör det ej blifva svårt för er att till henne öfverbringa en lämplig och kanske äfven godhetsfullt upptagen förklaring. Jag hyser nemligen den åsigten, att likasom vi i går vid mineralkällan ej hade några vittnen så behöfva vi ej heller några vittnen nu, då jag för er medger att jag öfverilade mig och finner er harm öfver mitt beteende helt naturlig. I det jag nu sålunda beredvillig och ouppmanad erkänner mitt fel, hoppas jag att ni lika beredvilligt återtar ert sårande yttrande, och ännu mera anhåller hos den unga, för mig blott till det yttre bekanta damen om förlåtelse för mig. Förvånad betraktade jag Bernhard; hans ord ljodo öppna och ärliga, och i hans väsen upptäckte jag ingenting, som kunde rätt färdiga Johannas oöfvervinneliga skygghet för honom. Visserligen syntes i hans ögon en dold, hemsk glöd, men likaså litet som jag i detta fall borde tillbakavisa den till försoning erbjudna handen, kände jag förpligtelse eller lust att skaffa mig en noggrannare kännedom om kans tänkesätt och hela hans karakter. Jag förklarade mig således tillfredsställd genom hans erkännande, tog tillbaka min förolämpning, och delvis smickrad deraf att han tillskref mig ett så stort inflytande hos Johanna, försäkrade jag, att jag vid tillfälle skulle tala med henne till hans gunst. — Hvad skulle ni säga? frågade han derefter och glöden i hans ögon tycktes skär