ja, — du studerade troligtvis ingenting. Mer alldenstund i stället för allsmäktiga guldstyc ken endast stoftatomer fylla det skenbart tomma rummet i mitt gemak, så återstår mig intet annat än att med fördubblad flit, — huru lyckliga de stora, blå flugorna måste känna sig, då de surrande omkretsa ljusstrålarne, och hur det blixtrar då de i snabb flygt genomskära dem; — men allvarsamt, min käre Gustaf, du måste tänka på framtiden och icke lättsinnigt framlefva din dag likasom de tanklösa flugorna. Juaridiken är ett mycket förträffligt studium, och om lyckan gynnar mig, så kan jag redan efter femton eller aderton år hafva svingat mig upp till en anställning, som visserligen skyddar mig mot hungersdöden, men som på långt när ej är tillräcklig att ståndsenligt underhålla en familj. Aderton år! En atom af evigheten, men att vänta i aderton år på förverkligandet af ljufva förhoppningar är icke någon småsak. Och Johanna. Vanligtvis, dål jag i tankarne upprepade namnet på någon qvinlig varelse, som hade gjort ett flyktigt intryck på mig, följde alltid en granskning af hennes yttra behag. Men då jag tänkte på Johanna blef jag plötsligen allvarsam. I mitt minne såg jag henno stå framför mig i all sin älskvärdhet; jag insåg att goda föresatser ej voro tillräckliga för att vinna henne; och att vinna henne var ju min lefnads uppgift, om jag icke, oafsedt min tillväxande passion, ville trotsa och utmana ödet, som talat till mig genom den vansinnigas mun. Ja, en herrlig, en lockande uppgift förelåg mig, och jag kände mig frestad att jubla högt af förtjusning, så ofta jag föreställde mig Johanna med sitt tänkande, svärmiska väsen, Johanna, som var bestämd att utöfva