Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1866, sida 1

följde min sörmyndares vagn till Siebengebirge, och i mina tankar Jjöd det alltjemt: ,Som brud sin hand hon lade I hans, — till återsvar. Först sent på qvällen bröto vi upp, månen belyste vänligt vår väg genom det sköna landskapet; ryttare och vagnar med gäster från Godesberg upphunno oss i stort antal, ett posthorns muntra signaler ljödo genom den sköna sommarnatten, och likaså muntert hördes från de angränsande byarne de lustvandrande bondgossarnes och flickornas nationalsånger. Det fasta medvetandet att hafva funnit den, hvars öde var oupplösligt förenadt med mitt eget, det glada sällskap, som omgaf mig, kanske äfven den oförfalskade drufvosaften började småningom att inverka på mig. Först sakta och i pauser instämde jag i mina kamraters glada sånger, muntra visor omvexlade med allvarliga och vemodiga, och ju närmare vi kommo vårt kära Bonn, desto mera rosenfärgad log framtiden emot mig. Då vi slatligen marscherade genom den hvälfda Coblenzerporten, svängde våra påkar, skallade det ur fulla bröst genom de nattligt belysta, ödsliga gatorna ,Fri är studenten, Alltid fri!