Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1866, sida 1

landtfolkets leende ansigten läsa ett välmen lycka till. Vi uppnådde värdshuset hastigare än jag önskade, och likväl hade vi gått helt lång samt. Vi intogo gemensamt en landtlig mål tid, hvarvid det utlofvade vinet ej saknades. men äfven denna förflöt likasom på vinden: vingar, och förgäfves bad jag öfverstlojtnan. ten att dröja ännu en liten stund och ej st tidigt afsluta den njutningsrika aftonen. Den gamle herrn var obeveklig. Låt oss snart få se dig på jägmästa regården! ropade han till mig; de båda da merna vinkade med sina näsdukar, och vagner rullade bort på den dammiga vägen till Sie. bengebirge. TJankfall blickade jag efter honom, så läng jag kunde urskilja honom.! Men sadrens sköna dotter Hon insåg hvem det var, Som brud sin hand hon lade I hans, — till återsvar upprepade jag i tankarne. Då väcktes jag ur mina drömmar genom ett kraftigt slag på axeln. — Nå, gamla möbel, vill du undandra ost ditt sällskap! ropade en af mina studentkamrater. Nästan mekaniskt följde jag honom till er rad af bord, vid hvilka ett stort sällskar Bonnerstudenter hade förenat sig till ett mun: tert lag: .Ännu några klunkar af gnistrande vin, Och sedan farväl aldra kärestan min, ljöd det i korus. Straxt derefter satt jag ibland de glade kamraterna; jag instämde i sången, jag höl melodien, jag uttalade orden, men mitt hjerta