Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1866, sida 1

Sålunda hunno vi under vår gemensamma skildring till sammanträffandet med fröken Briisselbach. Äfven här möttes åter våra tankar, emedan ingen af oss omnämnde den sällsamma spådomen, ehura den fantastiska tron på en uppenbarelse af min framtid slog allt djupare rötter hos mig och hastigt öfvergick till den fastaste öfvertygelse. Men i det vi berättade, ömsesidigt bistodo hvarandra och dröjde längre vid den eller den scenen, hvarunder tants kloka anmärkningar och onkels barska kommandoord samt hjertliga skratt ofta afbröto oss, uppstod snart ett så vänskapligt förhållande mellan Johanna och mig, att vi ej kunnat visa oss förtroligare mot hvarandra om vi hade uppväxt i samma hus. Allt mera sällan hördes det fremmande Ni i stället för det förtroliga Du, och då vi redan för länge sedan hade slutat vår berättelse, trodde vi oss ännu alltjemt hafva glömt enskildta, anmärkningsvärda omständigheter, hvilka då naturligtvis åter skildrades. O, det var en lycklig, för mig oförgätlig timma, som sällan erbjudes en dödlig, men hvilken, till och med under de största sorger, bildar likasom en hvilopunkt för anden, der han kan njuta en välgörande hvila och på visst sätt förfriska sig. Och då öfverstlöjtnanten slutligen manade till uppbrott, och vi, svagt belysta af den sjunkande solens sneda strålar, vandrade genom den gamla allen till byns andra ända, huru många glada förhoppningar fyllde ej då mitt bröst vid en blick på den älskeliga flickan vid min sida! Näktergalarnes sång föreföll mig så ljuf, i deras melodier, i lärkornas jubel, ja, i de skälfvande bladens hviskning tyckte jag mig urskilja en vänlig helsning och i det mötande