Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1866, sida 1

— Jag är inte ond på honom, anmärkte Johanna och betraktade mig vänligt. — Och ännu mindre döljer jag att min nya väninna behagar mig obeskrifligt, tillade jag, vänd till min förmyndare. — Tyst i ledet, inföll nu denne med kommandostämma. — Johann! Gif akt. Ut med bröstet, anfäkta, flickan min, kom ihåg dina lungor! — Och du pojke upphör med ditt skämt; berätta hela historien från början och utelemna ingenting. Lisette, gif akt; sedermera blir luften svalare, och då marschera vi gemensamt tillbaka till hotellet för att vidare afhandla saken via en flaska Mosel. Jag kände min förmyndare tillräckligt för att ej motsäga honom; ty om han å ena sidan önskade förbigå allt, som på minsta sätt kunde vara oangenämt för hans brorsdotter, så fasthöll jag deremot envist att i de minsta detaljer få höra just det, som ånyo måste framkalla Johannas förlägenhet. Jag började således dermed, att jag hade träffat Johanna vid källan och af henne erhållit tillåtelse att ledsaga henne på hennes utflykt, dock nämnde jag ej det minsta om Bernhard. I det jag försigtigt undvek att påminna henne om orsaken till hennes hemliga skygghet, trodde jag mig gå hennes önskan till mötes. Jag misstog mig ej, ty hennes drag antogo snart ett glädtigare uttryck, hvilket stegrades till den största munterhet derigenom, att jag bad henne hjelpa mig i min berättelse vid de tillfällen, der jag skulle återgifva hennes frågor angående min person. Hon gjorde detta på ett öppet, älskvärdt sätt och ådagalade sin tacksamhet för mitt finkänsliga deltagande derigenom att hon, till stor munterhet för de båda gamla, förfor med skämtsam skoningslöshet mot sig sjelf.