Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1866, sida 1

Blixtsnabbt foljdo dessa tankar på hvarandra, så blixtsnabbt att hvarken öfverstlsjtnanten eller hans maka varseblef min inro strid. Johannas flyktiga rodnad undföllo dem emellertid icke, och den gamle herrn, hvilken ansåg den som ett bevis på hennes förlägenhet, sökte göra ett slut på hennes pinsamma ställning derigenom att han utblåste ett väldigt rökmoln, stötte sin kryckkäpp häftigt mot marken och uppmanade oss att sluta fred. — Här gräla barnen, likasom hado Gad vet hvad för ogerning blifvit begången, utropade han muntert, i det han lät Johannas glänsande lockar glida mellan sina fingrar, hvilket exempel jag så gerna ville hafva följt, — anfäkta, och likväl går alltihop ut på att bemantla att de finna behag för hvarandra; inte sannt, Lisette? — Gubbe, hur kan du tala om gräl, svarade den värdiga damen med ett fryntligt leende, — jag finner det helt naturligt att Johanna är ond på den obändige gossen. XY Sa HT N.a 1—11