Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1866, sida 2

vingen. Hvad mean deremot bittils kunnighet om, är, ett två af detta st framst åonda män, general Prim ; ik Espartero, läto lemna drottningen de mest lugnande försäkringar. Prims frå begaf sig, tillsammans med sitt yngsta barn, till hvilket drottningen varit fadder, till drottningen och för henne förklarade, att hennes man väl var en afgjord motståndare till ODonnells politik, men att han fortfarande var tillgilven drottningen och hennes dynasti. Hertiginnan af Vittoria, som är hofdam hos drottningen, begaf sig äfven till palatset, der hon afgaf en likadan förklaring f.än sin man, marskalk Espartero. Den fraktion af progressisterna, som vill en iberisk anion, erhöll straxt derefter underrättelse om portugisiska hofvets beslut, att desavuera hvarje försök, som gjordes i dess namn. I anledning häraf inskränkte sig progrossislerna till offentliggörande af ett manifest, i hvilket väl omnämndes den iberiska unionen, men utan att vädja till våldet. General Prim har länge varit omgifven af en mängd osfidorare och andra personer, hvilka sakna anställningar, och som derföre äro färdiga åta sig i äfventyrliga företeg, och hvilsg till honom, för att blilva använda i armten eller administrationen. Dessa flockade Prim löftet, att ställa sig i spetsen för en resning, så snart två regimenten höjde upprorsfanan. Det öfriga vet man. Kort efter det Prim ölvertagit befälet, infann han sig i Argonda och Villarejo samt reqvirerade 2000 rationer för sina trupper. Han var omgisven af sitt lifgarde, bestående af 200 frivilliga srån Madrid, kommendanten Bastos, kvilken han utnämnt till öfverste, och 1,000 man af olika truppslag. Marskalk O Donnell och inrikes ministern kände sammansvärjvingen tio dsgar innan den bröt ut. De vidtogo genast nödiga mått och steg för farans mötande, och detta har äfven hittills lyckats. Ingon annen chef af progressistpartiat har ställt sig under Prims befäl. Om ingen förändring inträder; om Prim blir så isolerad som bittills; om Catalonien blir lugnt, så skall ODonnell segerrikt framgå ur krisen. Ryktet att Prim marscherat på Saragossa är uppenbarligen osannt. Conchas och Zabalas hela operation var anlagd på, alt siekära Prim från jerabanan samt fånga honom, innan han uppnådde Toledobergen. Daimiel, der Concha stod om Söndagen, ligger vid jernbanan till Cindad Real, söder från bergen; Madridejos, der Zabala stod, vester från jernbanan och vid floden Rianzares. Villarrubia de los Ojos ligger på det ställe, der floden Zanzara sammanflyter med Gusdiana. Att den manöver misslyckats, som med den första rörelsen af regeringons truppor afsågs, har framgått af de underrättelser vi redan anfört. TYSKLAND. Under rubriken ,,Den förestående landtdagen innehåller Kölnische Zeitung en artikel om utsigterna för den snart sammanträdande preussiska nationalrepresentationens arbeten. Ställningen, sådan Kolnische Zeituns finner den, lofvar för den närmaste framtiden intet godt hvarken åt det ena partiet eller det andra, hvarken åt regering eller folk. De deputerade besifva sig pligttroget, men med iare motvilja, till Berlin, för att med ministrarne utbyta de redan vanliga egendomliga aktningsoch kärleksbetygelserna. Då landtdagen förlidet år sammanträdde, var det under skeubart gynnsammare anspicier. Man smickrade sig nämligen å ömse sidor dermed, att de preussiska vapnens framgång mot en utländsk magt skulle bereda endrägt inom landet och göra de resp. motståndarne benägnare för en billig uppgörelse af de inre frågorna. Men derutinnan bedrogo sig begge sidorna. Hr v. Bismarck misstog sig, då han trodde, att segerruset från Duppel skulle så förvridit solkrepresentanternas hjernor, att de voro benagna att till regeringen afträda folkets dyrbaraste rättigheter eller gilla ett armåreorganisationsförslag, som betungar landet med ofantliga bördor och i bottnen afser att förvandia det till en militärdespoti. Deputeradekommaren för sin del bedrog sig lika mycket, om den antog, att framgången gjort regeringen ädelmodig och tillgänglig för rätts begrepp. Landtdagen slutade ock med ett i kongl. slottets tronsal af he v. Bismarck å konungens vägnar uppläst trontal, innebålande mot deputeradekammaren de värsta becyilningar som en konung någonsin utslungat mot ett folks målsmän. Det hettei detta tal, att deputeradekammaren icke betraktat fäderneslandets väl som sin högsta lag och att dess enda mål varit att bereda kronans rådgilvare svårigheter. Den på sådant sätt kränkta nationalrepresentationen kunde icke mer svara på angreppet, och äfven pressen ver urståndsatt att å dess vägnar göra det på tillbörligt sätt. Och dock är det samma folkrepresentanter, som regeringen denna gång åter sammankallar, i stället för att genom utskrisning af nya val vädja till landets mening, hvars beskaflenhet den allt för väl känner för att våga försöket. Den ämnar nu förelägga kamrarne ett budgetförslag för 1866 och låter genom sina olficiösa tidningar veta, att den betraktar landtdagens diskussion af detta förslag såsom en tom formalitet och dess beslut öfver detsamma såsom en sak af ingen betydelso för den faktiska finansförvaltningen. Det är under sädana omständigheter lätt begripligt, att åtskillige deputerade tveka, hurovida de böra i detalj diskutera detta budgetförslag eller icke. Twesten och andra vilja icke, att solkrepresentanterna skola nedlåta sig till ett fruktlöst arbete vid en tommalande qvarn, kvars slammer, i stället för alt väcka folicet, lullar det i sömn. Men flertalet af de deputerade — och deras mening understödjes af Kölnischo Zeitung — anse det af vigt, att det otacksamma och lönlösa arbetet fortsättes. Det är icke så otacksamt som det ser ut. Det är af vigt att för kommande tider med ihärdighet åt landet förbehålla dess sjelfbeskattningsrätt; det är at vigt att år efter år stryka det plus af kostnader, som armåreorganisationen förorsakar landet, och år efter år hos folket inskärpa, aft gonna armårcorganigatian är an aladclio— w—