Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1866, sida 2

fela lagförslaget antogs med 1 och går au till landsthingat. y: . löteborg den 13 Januari. Försoning är ej biott ett ord, utan en känsla, som nu framträder i skiljda delar af andet, äfven der starka partistrider tillförene gt rum. Ou det skall blifva en sanning och verklighet; måsto ömsesidiga erkännanlen med uppriktighet göras, och utan tvjfyel ir dervid förijensten störst hos den, som visar största sjolfbeherskningon och först räcker sin motståndare handen. Helsingborgs samhälle har länge utgjort n plats för ganska bittra ömsesidiga klagonål öfver oförrätter och ofördragsamhet, dervid redaktören för Öresundsposten, hr Fr. Borg, varit don som å ena sidan varit mycrot förkaurad. mon å den andra sjelf gått mycket Skonslöst till väga. Hr Borgs många aktningsvårda personliga egonskaper hafva dock rönt erkännanda äfven hos många af aans motståndare, Ukasom de förskaffst honom ett starkt parti af uppriktiga vänner. Under sådana förhållanden blir ett tillmölesz gående å ömso sidor möjligt och lätt, och det är med fågnad man förnimmer att ett sådant nu äfven egt ram. Öresundsposten har emottagit den hand, som blifvit honom räckt från motständarnes sida till ,vänskap och förtrosnde. Han hallar dock sia rätt att fortfarande med kritisk uppmärksamhet följa de maktegaudes handlingar; anmärker riktigt att den kommunala representationen lider af en orättvisa, som måste utjomnas, då ett fåtal förmögnå uppväger hundratal af mera obemedlade, men dock sjolfständiga medborgare (eå hafva i Helsingborg 69 personer flera röster än alla do 900 öfriga röstegande samhallsmedlemmarne), samt erinrar om det stora ansvar, vid behandlingen af kommunens angelägenheter, som åligger detta fåtal. Öresandsposten kan ej eftergilva något af hvad han i dessa stycken anser vara rätt; mon vill dock med hofsamhet och fördragsamhet söka göra sin mening gällande. Tidningen slutar ued efterföljande sanna och redbara yttrande: Vi skola söka med uppmärksamhet fö ja det au inträdda tidskriftet, särskildt hvad angår Helsingborgs samhälle, hvilket lofvar en vacker framtid, efter de stora företag, som detsamma utfört och hvilkas välgörande verkningar redan börjat visa sig. Om vi derunder, pligtenligt, nödgas att kritiskt belysa huru majoriteten, efter den nya kommunalförfattningens tillkomst, styrt samhället och huru de sednaste årens stora allmänna arbeten härstädes blifva utförda, med mera af allmänvi are beskaffenhet, hoppas vi, att man också inser, att detta är pressens pligt, för att, i hvad på den ankommer, öka bereda erkännande åt den duglighet, som i förvaltningen och andra allmänna angelägenbeter blifvit nedlagd, samt undanrödja och göra oskadlig för framtiden de odugliga elementer, som deri möjligen kunna förefinnas. Härvid ellförse vi oss från olika tänkandes och motståndares sida fair play i bedömandet af våra motiver, liksom vi å vår sida skola söka gifva derss bevekelsegrunder all den rätt, de kunna förtjena. Pressen kan lika litet som hvarje enskild vara fri från misstag vid bedömande af personer och förhållanden; men man är skyldig antaga, att den gör sitt bästa för att i sin mån upplysa och gagna allmänheten, och under dennä förutsättning torde den kunna hoppas ett välvilligt öfverseende med de ofullkomligheter och brister som vidlåda dess, liksom all annan mensklig verksamhet, men hvilka blifva mini den mån allmänheten sjelf benäget tillmötegår pressen med samvetsgranna och upplysande uppgifter. Författaren af en bok kan dagar och månader väga på en uppgift, på ett ord; domaren fäller sina utslag och domar efter bevista fakta, dem han kunnat noga öfvertänka samt ofta i dagar och veckor pröfva; men tidningsokrifvaren är ögonblickets barn, hans ingifvelser och reflexioner likaledes, om ock afsedda att verka äfven för framtiden, hvarför han eger den största moraliska rätt att dömas mindre strängt än andra författare o. s. v., så snart hans sträfvande för allmäa och enskild rätt ligger i da; samt hans bevekelsegrunders ädelhet är höjd öfver allt tvifvel. För vår del skola vi, utan att i sak vika en linie från hvad vi anse rätt och allmännyttigt, söka i så moderat form som möjligt föra kritikens talan, och det skalle vsra oss särdeles kärt, liksom det för samhäliet ovedersägligt skulle vara välgörande, att de olika meningarne i samhällets angelägenheter hädanefter komme att öryta sig mot hvarandra med mindre bitterhet än hittills. Och med denna önskan sluto vi i dag, öfvertygade om, att ju mera sjelfförsrkelse och allmänanda hvarje enskild ådagalägger, desto mer skall han gagna sitt s-mhälle och fädernesland, dem vi, åsigterna må för öfrigt vara huru stridiga som helst, ju alla älska högt. Om Dödsstraffet. I detta ämne, som snart åter förekommer till statsmakternas behandling, har professorn vid Upsala universitet d:r K. Olivecrona i dessa dagar utgifvit en afhandling, som är ägnad att utöfva ett djupt inflytande på frågans afgörande — då nemligen detia afgörande ej är helt och hållet beroende af presteständet, hvilket naturligtvis kommer att framgent som hittills förfäkta dödsstraffets bibehållande. Professor 0. inleder sin skrift, som utgör ett arbete om 150 sid., med följande ord: Frågan om dödsstraffets afskaftande hör otvikvelaktigt till de frågor, om hvilka blifvit sagdt att de icke kunna falla. Efter att länge endast hafva sysselsatt silosofer, rättslärde och statsmän, har denna fråga inträngt i de lagstiftande församlingarne i de flesta europeiska stater och utgjort föremål för öfverläggningar. Så äfven hos oss sist vid riksdagen 1862—63. Det har blifvit yttradt, att så mycket i detta ämne redan skulle vara taladt och skrifvet, att saken kunde anses alldeles uttömd och klar. Jag är i denna punkt af annan mening. Här i Sverge har frågan, om man undantager förhandlingarne inom lag-komiteen och lag-beredningen, samt inom riksstånden vid 1778 ärs riksdag och nästlidne riksdag, varit föga vidrörd. Hvad i utlandet af fremmande författare blifvit framstäldt, torde ock i allmänhet här varit ganska litet dt, ännu mindre tillräckligt begrundadtyvVanMOA —— 41 FJIJAAAA