bladh, dertill utrustad med ett särskildt anslag af vitterhets-historie-och antiqvitetsakademien. Dessa undersökningar, urarom berättelse nu blifvit till akademien inlemnad, I hafva omfattat de nordligaste socknarne ester hafskusten och flera socknar utefter nolersta delen at Ångermanelfven samt hafva lemnat rätt många intressanta underrättelser i afseende på traktens kulturförhållanden. Så t. ex. har anträffats vid pass 300 ättehögar och 150 stenkummel, dessa senare ofta försedda med grafkistor, äfven här likasom vanligen eljest i riket tyvärr mycket förstörda, men dock nästan öfver allt ännu bibehållande qvarlefvor af brända bon, kol och stundom af jern, hvilket visar, att de, som uppkastat dessa grafvårdar, tillhört den tid, som af antiqvarier benämnes jernåldern, visserligen den yngsta perioden, men här dock utan tvifvel äldre än år 1,000 eft. K. Kumlen, som förekomma till största mängden i Grundsunda, den nordligaste af kustsocknarne, ligga alltid tätt vid hafvet, dess vikar eller sådane, som tydligen fordom varit det, ellor ock vid Ångermanelfvens stränder, här dock mycket sällspynta, och anträffas nästan alltid på höga berg samt ådagalägga just genom sin närvaro till vattnet, att den tidens folk varit ett fiskarefolk, icke nomadiska lappar, icke ett egentligen åkerbrukande folk, då kumlen förekomma på sådena trakter, att ett åkerbruk ej kan der spåras eller ens är tänkbart. Det öfvervägande antalet ättehögar finnes utefter den stora elfven, och gå några bland dem till öfver 20 fots höjd och mera än 300 fots omkrets. Ett minnesmärke, som troligen är äldre än föregående, har man vid Nämdforsen i Ångermanelfven, 14 mil från hafvet, der s. k. hällristningar förekomma, utgörande en mängd djurfigurer och dylikt, inknackade i berghällar. Den bekante fornforskaren, pastor Holmberg, som noga studerat alla dylika minnesmärken och utgifvit ett värderikt arbete häröfver, känner ej till dessa vid Nämdforsen, fastän han omnämner sådane förekommande på ett ställo i Jemtland, det enda för honom kända fyndstället för dessa minnesmärken i hela Norrland. Hällristningar äro annars mycket sällsynta i hela riket, om man undantager Bohuslän, der de förekomma i en mera anmärkningsvärd mängd. Längre ned efter elfven, några rail nedom fallen, finnas lemningar efter vikingaborgar och efter ett fäste, Styresholms fästning, som man hittills ansett vara detsamma som Styrnäs gamla kyrka, men hvilket kand. Sidenbladh af flera giltiga skäl vill förlägga på den motsatta elfstranden, der qvarlefvor efter åtskilliga vallar synas. Sjelfva fästet lär hafva varit at trä och nedbrändes kort före år 1400. Det är eget, att man ännu ej lyckats anträffa några runstenar norr om Medelpad, oaktadt landet var bebygdt samtidigt med deras resande i andra delar af riket eller vid 12—1400-talet, således i den första kristna tiden. I Rhyzelii Episcoposcopia berättas, att erkebiskop Nicolaus Allonis reste från Upsala uppester kusten allt till Torneå, der döpande lappar, sedan han hållit prestvisitation i Grundsunda. Detta skulle hafva skett år 1278. Kristendomen skulle således redan då erhållit en viss stadga i Ångermanland, och kan det derför tyckas besynnerligt, att ej någon runsten förekommer här, såsom just tillhörande denna tid, men detta förhållande inträffar äfven i delar inom södra Sverige. Man har dock en gammal uppgift att på ett ställe i Nordingrå socken skulle en runsten finnas, men detta är nu visadt vara ett misstag eller rättare en misstydning af några naturliga teckningar i en häll. Då na ofvannämnda undersökningar, som omfatta endast en del af Angermanland, likväl visat sig lemna goda resultat, hvaribland vi kunna räkna det som särdeles vigtigt, att det blifvit ådagalagdt, det ett tacksamt fält för antiqvariska forskningar verkligen finnes inom denna aflägsna dei af landet och utan tvifvel äfven inom de öfriga provinserna der, så vore det väl af vigt, att dessa undersökningar med all krast fortsattes och erhålla den utsträckning, som tillgångarne det medgifva. (D. A)