Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1866, sida 2

och förde åsnan utför berget på den jemnste stigen, öfverlemnande åt föraren att efter behag välja sin egen väg. Hon emottog min uppmärksamhet såsom någonting helt naturligt; det tycktes bereda henne ett nöjo att derigenom få tillfälle att mera kunna öfvorlemna sig åt sina tankar; ty om den sällsamma spådomen ännu alltjomt sysselsatto min ande och rästan lät mig ångra, att jag missledt den intet anan och tillitsfalla flickan rörande mina person, så befann hon sig åter under inflytelsen af de genom mina berättelser frommande, fantastiske bilderna, hvilka hon förgäfves bomödade sig att förjaga. Sålunda fortsatte vi vår väg nedåt dalen; lickarne sväfvade mekaniskt omkring i sjorran, och erdast stundom vexlado vi några korta anmärkningar om den sköna naturomgisningen och de siörro eller mindre, glada sällskap, som nu måtte oss. Sedan en timma hado vår sinnesstämning blifvit fullkomligt förändrad; solakenat deremot var detsauma, om äfven skuggorna hade sörläng got; likaså sjöngo och jublade lär! förut, och ur buskarno klingado då och då näktergalens klockrena slag. Först då vi kommo ned i dalen tycktes det tvång, om hvilade öfver min sköna följeslagerska, åter vika ifrån henne, och hennes upprörda fantasi lugnas, medan utsigten alt nu snart framträda inför min gamle förmyndaro tillbakaträngde mina skimrande luftslott och lät mig tänka på den allmärna förväningen vid det oväntade gammantråftandet. Lcendet er öfver min följeslagorskas drag; jag deremot valde ånyo den lättsinnige Gustaf Wandel samt hans vördnadsvärde förmyndare till föremål för skämtsamma ildde