Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1866, sida 2

NMon hornes fröjå var bruten Och henanes bjerta armt. Så grät hon beta tårar, — Så mången tår hon göt; De svällde till en vårflod, Som utför berget flöt. Men riddarn kora till floden, Och i dess böljas glans Han såg fin bild i tårar, Med svärd och sköld och lans. Sin gångare han sadlar Samt rider natt och dag, Och då har kom till hyddan ess dörr han gaf ett slog. Vid dånet jungfruns fader Straxt griper till silt spjut, Beredd att hyddan värna Han iusar modigt ut. Men fadrens väna dotter Hon insåg hvem det var; Som brud sin haul hon lade I bans, — till återsvar. — Ivilka vilda santasier, sado min följeslsgerska, då jag slutat, — do sista stroforna äro ja desamma hvarmed den olyckliga holsade oss. Men do Jjuda natarligare ur or mun, hvaremot jag förut verkligen trodde mig höra oa sierska. Jag yttrado detsamma, men jag kunde ej frigöra mig från min älsklingstanke att ödot kade genom den vansinniga kuugjort mig sitt beslut. Med helt anära ögon och känsior betraktado jag nu min förmyndares brotsdottor, och ingenting kunde likna den omsorg hvarmed jag åter bjelpte henne upp i sadeln