Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1866, sida 2

anande att deras lif och verksamhet skulle efter några århundraden vara klädda i sagans drägt. — Det kan inte förnekas, återtog jag, — att de gamla sagorna bidraga mycket till att omgifva medeltidens multnande byggnader med ett egendomligt, hemlighetsfullt skimmer och upphetsa vandrarens fantasi till de besynnerligaste sammanställningar. Men just deruti ligger åter ett stort behag, och jag föreställer mig att do sköna balladerna, hvilka för oss åskådliggöra forntiden, just diktades mellan dylika ruiner eller omedelbart efter ett besök bland dem. Åsnedrifvaren hade nu redan försvunnit ar vår synkrets, och endast dämpade framträngde hans djurs hofslag till oss. Genom en öppning i muron hade vi inträdt på den yttersta borggården, och långsamt nalkades vi ruinen uppför en grönklädd brant. För mig var denna vandring en dubbel njutning, och jag hado hängifvit mig så mycket åt betraktelser öfver min älskvärda följeslagerskas tankegång, att jag knappt ihågkom den roll, som en tillfällighet gifvit mig, samt bemödado mig att erbjuda hennes i forntiden irrande fantasi alltjemt ny näring. — Och likvkl äro sagorna samt de vid dem anknutna minnena blott en ringa ersättning för den hemliga fasa, som man förr erfor, då man nalkades ett efter dåvarande begrepp af spöken hemsökt ställe, inföll jag, i det jag riktade vår kosa mot ena portöppning i den höga ringmuren framför oss. — Huru annorlunda vore det till exempel om en stengäst framträdde ur dessa murar och frågade oss: ,Hvem vågar vanhelga mitt tysta rike och störa mig i min hvila?