Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1866, sida 2

telser riktades ditåt. Hon förrådde detta derigenom att hon plötsligt spratt till, likasom uppvaknad ur en dröm, och betraktade mig frågande. — Karlen har rätt, svarade jag på den stumma frågan, det är helt kort dit upp, och om ni vill anförtro er åt min ledning, så skall ni icko blott få en herrlig öfverblick af borgen, utan jag vågar äfven hoppas att er herr onkel skall belöna mina tjenster som förare. Det vålberäknade nämnandet af öfverstlöjtnanten förfelade ej sin verkan; uttrycket af skygghet lemnade hennes sköna drag, och i det hon med den ena handen stödde sig mot den framträdande mannens axel, samt räckte mig den andra, hoppade hon lätt ned ur den stollika sadeln. — Jag anförtror mig utan fruktan till hr Gustafs äldste och bäste vän, sade hon leende, — och jag hoppas att kan med sitt lif försvarar mig mot möjligen framträdande borgandar och återför mig välbehållon till min onkel. — Med mitt lif, äfven om jag hade tusen, svarade jeg hänförd och öfverlycklig att den obekante Gustaf ej spelade någon obetydlig roll i hennes tankar, — ja, äfven om jag hade tio tusen, upprepado jag, — skulle jag med glädje offra dom, om endast för att derigenom straffa den lättsinnige Gustaf, som har mer lycka än han förtjenar. För öfrigt skola borgandarne haiva försvunnit med tiden och inte mera visa sig så fiendtliga som fordom mot de dödliga. — Om borgandarne än äro försvunna, så fortlefva de likväl i sagorna, svarade min ledsagerska, — och ovilkorligen återkallar man i sitt minne att glada menniskor en gång lefde mellan dessa ramlande murar föga